Samernas tid

Nu har även jag gett mig på att se serien Samernas tid, UR producerat. Inleder med programmets bästa citat, som jag ger till arkeologen Inger Zachrisson: ”Samerna idag måste ju få sin historia hörd. De fick ju inte det. Jag menar, alla människor måste ju få en rättvis historieskrivning. Det är väl ändå det minsta man kan begära.”
inger Z david bakgrund

En exkursion till Johkegaske med Inger Zachrisson där jag dyker upp i bakgrunden med kameran i högsta hugg. Foto: Åsa Virdi Kroik

   Det första avsnitt tar sig an att härleda ursprungen till en specifik samisk kultur till någon gång runt kristi födelse, baserat på bl.a. gravskick och ornamentik. Huvudtesen i programmet får anses vara att det funnets ett intensivt samarbete och handel mellan den samiska befolkningen och den norröna befolkningen längs de norska och svenska kusterna. Man ger sig på teorier om gränsdragningar om konflikt och ställer dem mot samarbete och handel som huvuddelen.
   Det intressantaste från programmet, som jag tar med mig, är beskrivningen av hur Zachrisson hittade fynden som slutligen skulle gav ledtrådarna till att det finns en samisk befolkning i de nuvarande sydsamiska områden sedan urminnes tid. Det beskrivs som en slump att hon gick ner i källaren på Historiska muséet och drog ut några backar och såg fynd från Härjedalen som hon kunde identifiera som Samiska.
   Det är på så vis många forskningsgenombrott beskrivs. Det var en slump att X råkade få syn på Y just då. Vad som är viktigt att tänka på var att det var just en person med hennes bakgrund och kunskaper som behövde ”råka” få syn på något som inte stämmer med gängse normer. Zachrisson hade redan studerat samiska föremål från andra områden och kunde således få upp ögonen för att en samiska närvaro kan finnas även i de sydliga områdena.
Annonser

Bokrecension, Hur jag lärde mig förstå världen av Hans Rosling och Fanny Härgestam

Hade tänkt skriva ett inlägg bara på Facebook om Hans Roslings bok (länk), men eftersom det är risk att det blir ganska långt tror jag det är bättre att göra ett inlägg här, det är ändå ett halvår sedan senaste publicering av innehåll.

Till Julklapp från mina svärföräldrar fick jag Hans Roslings bok, vilken jag genast kastade mig över. Nu några dagar senare är jag igenom den och ska försöka att dela göra ett längre boktips. Med det sagt antar jag att det är givet: jag gillade verkligen boken. Nu är jag ända sedan Bob Laestander introducerade mig för TED-föredrag i allmänhet och Hans Rosling i synnerhet en klar fan av Rosling och hans gärning som forskare och föreläsare. Av den anledningen är det självklart att jag tycker om hans självbiografi, även om det känns som om jag redan läst delar av den.

Boken är ett komplement till den kommande boken Factfulness, som kommer ut om någon månad. Då Factfulness handlar mer om ett faktabaserat förhållningssätt till världen handlar Hur jag lärde mig förstå världen mer om människor som Rosling mötte under sitt liv och de intryck de gjort på honom. Ibland kunde Rosling uppfattas som gå-påig och framfusig, men bilden han målar upp av människor i extrem fattigdom är väldigt positiv, med det menat att han hyser största respekt hur de gör sina val och hur de tacklar svårigheter främst kring sjukdomar och hälsa. Det lyfts fram gång på gång i boken att man måste förstå människors kultur, hur de lever sina liv och varför de gör som de gör. Det är en egenskap alltför få vita svenska män i maktposition äger. Rosling skriver om människor han pratat med och lyfter ibland fram hur han mest suttit och lyssnad vid samtal. Ödmjukhet inför hur människor i andra situationer än ens egen blir hans fotspår. Den kunskapssyn han företräder inrymmer också en respekt för traditionell kunskap: det främsta exemplet torde vara berättelser och kunskap om tillvaratagandet av kassava som främst kvinnor innehar.

Som nämnt hade jag i bra många år följt Rosling som föreläsare, även innan han blev rikskänd i Sverige (har för mig att han slog internationellt först). Jag såg alla hand TED-föredag lyssnade igenom intervjuer och mediaframträdanden där han förekom, såg gapminders videor och lekte med verktygen som visualiserar världens utveckling med hjälp av bubblor (finns här, prova själv). Därmed så var mycket i boken bekant, även om jag fick med mig några nya saker. Som med så många andra experter hade Rosling ett antal käpphästar han försökte hamra in i våra medvetanden gång på gång. Även många av historierna om människor han mött kändes igen, men jag saknade till exempel den om när han mötte Bill Gates för första gången. Rosling berättar i någon intervju jag nu glömt att han ropade i ett fullt rum ”Bill, I need help but I don’t need money”. Bill och Melinda Gates blev goda vänner med den svenske professorn.

Även om det är för sitt sätt att förhålla sig till statistik som han blev mest känd för så är et tydligt att Rosling brann för att förstå siffror OCH människor. Han lyfter gång på gång fram människor som ses på i västvärlden som okunniga, men visar sig vara betydligt mer kunniga inom sina respektive fält än experter i väst. Han går även hårt fram emot faktaresistensen hos befolkningen i till exempel Sverige, USA och andra västländer som helhet och speciellt mot ledare som representerar dem. För det måste vara fråga om en typ av faktaresistens när en grupp människor vägrar att ge upp sin världsbild av väst och de andra, trots att all fakta pekar mot något annat: världen består inte längre av I- och U-länder. Det handlar om ett kontinuum av typer av länder på olika utvecklingsstadier. Den som hört hans föredrag känner igen liknelsen med schimpanserna, som får representera slumpen.  Ställs vi inför en fråga och får tre alternativ har vi 33% chans att svara rätt om vi svarar genom att låta slumpen avgöra, som en schimpans som väljer mellan tre bananer. Lägger vi på vår sk. kunskap om världen när vi svarar på frågor i stil med hur många år kvinnor i världen genomsnitt gått i skola eller hur stor andelen barn som är vaccinerade mot mässlingen polio och röda hund som exempel så svarar vi oftast sämre än om vi bara valt något på måfå. Ett grundligt underkännande av vår så kallade bildning.

Det jag personligen fick med mig mest av från den här boken skildringarna från karriären som forskare och lärare, som kanske är den del där jag såklart själv mest identifierar mig med honom. Efter tiden som läkare i Moçambique doktorerade han och blev slutligen professor på Karolinska inom global hälsa. Han lägger en del vikt i boken på mötena med studenter och hur han brottades med att förändra deras världsbild, vilket var svårt då den cementerats av svensk skola och media. Även synen på forskningsmetodik blir något att inspireras av, då han bevisligen var siffernörd, men lyfter i boken fram betydelsen av etnologi och antropologi när man studerar sjukdomar; perspektiv som ofta framställs som motsatta mot varandra. Medicin och hälsa ligger en bit från mitt eget forskningsområde, men mycket av hantverket känns igen.

Det var någon tid sedan Rosling gick bort, men jag inser att jag saknar honom, trots att det var en person jag inte kände och aldrig träffat, så var han en förebild som forskar och främst som forskare som tog sig an uppgiften att inte bara lära sig om världen, men också att föra ut sin kunskap till en bredare allmänhet och inte bara andra akademiker.

UPPDATERING: Jag hade glömt bort det, men jag hade ett inlägg från 2012 där jag skrev lite mer om Hans Rosling, länkar till det här.

 

Min pappas språk – mitt pappaspråk

Följande text har jag publicerad i Hjärnstorm nummer 128. Redaktörer för numret är Carola Grahn och Sigbjørn Skåden.


Där satt jag, en nittonåring med ingenjörsdrömmar, i Ankarede – sedan urminnes tider en samisk samlingsplats i södra Saepmie och, förstod inte ett ord av vad som sades runtomkring mig. Det var midsommar och jag deltog i mitt första språkbad på sydsamiska, min pappas modersmål, och jag fattade noll. Några år senare förstod jag att just den här typen av situation är den bästa av inlärningsmiljöer om jag bara hade kunnat lite av grunderna i språket sedan tidigare. Vid den tidpunkten kunde jag kanske tio ord på samiska, till exempel dålle ’eld’, aehtjie  ’pappa’, och några fula ord som mïetskeravve ’surröv’. Det var all samiska jag hade lärt mig under mina första nitton levnadsår. Det visade sig snabbt att man inte kommer så långt i ett samtal med några basala ord och en och annan svordom. Tro mig när jag säger att det jag upplevde var frustration! Men ur den föddes också en beslutsamhet att lära mig mitt eget modersmål ordentligt och att föra det vidare till nästa generation.

Jag växte upp i Borgafjäll, i en renskötarfamilj där svenska var det dominerande språket. Första gången jag hörde min far prata sitt modersmål var jag runt tio år gammal. Det var när han intervjuades av en journalist från sameradion.

Min uppväxt, där samiskan saknades, var ganska typisk för samer från svenska sidan av Saepmie. Innan språket dog ut i mina hemtrakter var renskötselarbetet den sista domän där det användes. Till sist tog svenskan över där också, så trots starka band till renskötseln pratades det ingen samiska hemma hos mig. Varken i min hemmiljö eller i skolan var det tal om att jag skulle lära mig samiska. Min familj hade blivit enspråkig och det verkade som att alla accepterat att det var så. Jag inkluderad, fram till den där midsommaren i Ankarede då jag insåg vad vi hade förlorat.

I och med den insikten hamnade ingenjörsplanerna på hyllan och jag började istället studera språk, närmare bestämt samiska och senare lingvistik. Längs vägen har jag provat på en del yrken som krävt kunskaper i samiska, till exempel lärare, journalist och språkkonsulent. Istället för att bara lära mig mitt eget modersmål fick jag också använda det i mitt yrkesliv och det är jag väldigt glad över. Att faktiskt behöva ett språk i sitt arbete är en bra morot för att öka sina kunskaper, även om det inte räcker. Jag kunde fortfarande alldeles för lite när jag stod inför min största språkliga utmaning – att uppfostra mina barn på samiska. Det blev så tydligt eftersom jag saknade orden för blöjbyte och andra småbarnsting. Inte kunde jag heller några rim och ramsor på samiska eller några sånger.

I början tyckte jag ändå att jag behärskade samiska ganska bra och på det grundade jag mitt val att försöka föra språket vidare till barnen genom att bara använda samiska när jag pratar med dem. Det visade sig bli mycket svårare än jag trott och dessutom en ganska ensam strävan. I Umeå, där jag bor, finns det inga andra som pratar sydsamiska i vardagen. Det finns inte heller någon barnomsorg eller skolgång där det samiska språket brukas, och ingen offentlig miljö där samiska hörs.

Förutom att uteslutande prata samiska med mina barn väljer jag att endast högläsa samiska böcker och att sjunga för dem på samiska. Det innebär att hela min kontakt med mina barn sker på det samiska språket. För mig och för dem är det avgörande att jag är konsekvent eftersom vår relation är deras enda vardagliga samiska språkmiljö. Som komplement försöker vi att åka till Snåsa några gånger om året för att delta i verksamheten som bedrivs på den samiska förskolan där. I Snåsa lever sydsamiskan på ett helt annat sätt än i Umeå.

I försöken att prata samiska i alla situationer med mina barn blir det tydligt att det inte är mitt förstaspråk. Ibland känns det bakvänt när jag måste söka efter orden en stund innan jag kan säga något. Jag minns en gång när vi just hade varit ute och åkt pulka och skulle gå tillbaka hem. Min dotter halkade till och höll på att ramla, men lyckades återfå balansen. Jag skulle säga till henne att hon halkade till, sådär som man ofta småpratar med sina barn: ”Nu halkade du till”. Där och då upptäckte jag ytterligare en lucka i mitt ordförråd. Jag kunde ordet för att halka och ramla, men ställdes inför frågan om det är samma ord som används för att halka till, eller om ett annat ord används. Lyckligtvis finns det ordböcker att leta i, men i vardagssituationer är inte dessa alltid tillgängliga och ibland finns inte heller tiden för att sätta sig och bläddra eller att söka i en ordboksapp. Alla som haft eller har småbarn vet att det går snabbt i svängarna. På så sätt kan frustrationen över hur svårt det är att erövra ett förlorat språk överväldiga mig ibland. Det skapar en känsla av att inte räcka till, eftersom det inte finns någon annan som kan lära mina barn samiska. Tankar dyker upp i mitt huvud; ”Jag kommer aldrig att kunna prata det här språket bra nog för att det ska vara tillräckligt för mina barn”, ”Mina barn kommer ju ändå inte ha någon nytta av det här språket”, eller ”Det är något fel på det här språket som inte fungerar i vardagen”. De här tankarna får aldrig ta överhanden, för det skulle innebära att språket blir ett ok och en börda istället för något lustfyllt och glädjande. Att prata samiska skulle bli till något negativt och det är det sista jag vill att mina barn ska känna. Att välja att bryta en kolonial struktur, det vill säga vår kollektiva förlust av samiskan, kan bli väldigt kostsamt för den individ som tar steget. Det är lättare att bara flyta med strömmen, låta sig assimileras och välja den enkla vägen; att prata svenska. Det har ju alla i det samhälle vi lever i som gemensamt språk. Det är svårt att veta hur man ska göra för att inte föra den tunga bördan vidare utan bara det glädjefyllda med att ha ett till språk, ett språk som är något speciellt och ens alldeles egna. Samtidigt är jag glad att det är just nu som jag har små barn, när vi hela tiden får nya böcker på samiska och det kommer många andra små hjälpmedel som kan underlätta att göra sitt hem till en samisk språkmiljö.

Föga hade jag trott att det här språket skulle spela en så stor roll i mitt liv när jag satt där på språkbadet i Ankarede. Det blev aldrig någon ingenjör av mig, men jag fick samiskan tillbaka. Det kändes viktigare att arbeta med något som verkligen betyder något för mig, som är en del av något större. Mina barn lär sig kanske inte så många fula ord ännu, så som jag gjorde. Men jag minns ännu första gången min dotter ville skapa lite uppmärksamhet genom språket och utbrast paakeravve bajsröv’ när både jag och min far var närvarande. Min far som har just sådan humor (gissa vem som lärde mig de fula ord jag kunde när jag var liten!) hade måttligt svårt att hålla sig för skratt. Och varför skulle hon inte få säga så? Det sades ju på samiska och det är precis vad jag önskar; nämligen att hon också ska skapa ett förhållande till sitt modersmål. Det viktigaste för mig är att vara en dadto (min dotters variant av ordet aehtjie ’pappa’) som har något viktigt att skänka vidare till nästa generation. Samtidigt hoppas jag kunna dra mitt strå till stacken för vår, samernas, gemensamma strävan att låta vår kultur och vårt språk, våra traditioner och vårt liv förnyas och leva vidare in i framtiden. Det är mitt sätt att vara en föregångare och ett exempel för andra att följa, för det är alltid lättare att följa än att bryta ny mark.

Den siste glesbygdsbrevbäraren – en epok slutar

Den sista glesbygdsbrevbäraren pensioneras och postgången till Raukasjö upphör. Som jag förstår det av reportaget får han ingen efterträdare, inte för att det inte finns behov, anledningen är en annan som inte framgår av reportaget, men det brukar vanligtvis heta att det ”inte finns resurser”. Den samhällsservice som fanns i Raukasjö upphör därmed.

Jag vill gärna försöka se saker i ett sammanhang. Det jag tänker på när jag ser det här reportaget är David Jonstads bok Kollaps (länk), där han driver tesen att vårt samhälle nedmonteras och förvinner, vilket är mest synligt i dess ytterkanter (se även Björn Forsbergs utmärkta bok Omställningens tid (länk), http://karnevalforlag.se/bocker/omstallningens-tid). Raukasjö är en tydlig ytterkant i Samhället där Stockholm är centrum, varifrån mycket av beslutandemakten finns koncentrerad.

Att postgången till Raukasjö slutar är riktigt tråkigt. Samtidigt blir det intressant att se vad som växer fram i dess ställe. Människor är lyckligtvis innovativa och kreativa, så det finns plats för det samhällssystem som fanns innan det vi känner idag gjorde sitt intåg, även om det kommer att uppstå i en annan skepnad.

Mijjieh libie frijje – Vi är fria

Joekoen hijven Jåhha! Briljant reflektion av Johan Sandberg McGuinne, som sätter in det sätt Jon-Henrik Fjellgren tagits emot av det svenska folket i ett kolonialt sammanhang. Så träffsäkert!

Indigeneity, Language and Authenticity

DSC_0263

Du kommer inte ifrån oss nu, du som så gärna hade velat öppna morgontidningen utan att behöva få se ännu en same bevärdigas uppmärksamhet och nya epitet som rimmar ack så illa bredvid ditt väl inövade, långt mer bittra ”lappjävel” och ”renknullare”.

”Jojkhunk” känns ovant i den mun som förvaltar förtryckarens makt sedan våra marker började koloniseras av staten för snart 500 år sedan.

Det går inte heller längre att göra sig rolig på bekostnad av jojken, när varenda tonårstjej i hela Sverige går och nynnar på Jon-Henriks musik.

Som sydsamisk jojkare och språkarbetare är Jon-Henriks framgångssaga någonting inspirerande och styrkegivande. Det finns någonting ofattbart helande i att se mina unga sydsamiska elever tala om sin egen samiskhet som någonting fint och uppskattat, jämfört mot då jag själv som en effektivt tystad same för snart 18 år sedan fick kvarsittning för att jag tagit med mig vår flagga – någonting…

View original post 944 fler ord

Staarnen bïjre

Jis maahtah daam lohkedh jïh guarkedh: aellieh kommenteerh daaroen gïelesne. Daam tjaalam barre dejtie gieh mijjen gïelem guarkoeh.

Manne sïjhtem dejtie saemide gaarmerdidh guhth leah dan tjarki barkeme dan orre latjkemen åvteste SANKS:en jïh Jiemhten Leeneståvroen gaskoeh. Daenbien Saajla Persson radiosne govlem.  Dïhte dan soe hijvenlaakan tjïelkesti mannasinie vihkeles saemide åadtjodh jeatjabidie saemide båetedh soptesestidh dåeriesmoeri bijre.  Sajla doesteles, jïh soptsesti guktie lij gosse viehkiem syökeme, gukie dah staarnebarkiej satnem dåastohtamme. Vielie soptseste jeatjebh saemieh seamma tsiehkesne goh dïhte orreme.

Goltelh Saajlam daesnie: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6095441

Im leah jïjnjesisidie soptsestamme guktie munnjien daan minngemes orreme tjaktjen gosse dah sjuvnjedh balvh mov aavoem jieliemisnie gaptjeme. Barkoes amma munnjien dillie domti saemine årrodh barre laedtiej siebredahkesne årrodh. Viehkiem gujht åadtjoejim, jïh hijven lea åadtjodh soptsestidh guktie. Sovmem enn buerebe lea munnjien orreme åadtjodh naan saemine soptestidh, jallh giejnie gie guarka guktie lea saemine årrodh. Daan åvteste manne guarkam mannasinie daate maam Jiemhtesne daelie heannede amma vihkeles.

Manne aaj lohkeme maam ÖP:sne tjaalasovveme daan bïjre. Desnie Piere Bergkvist soptseste mannasinie vïhkeles ahte dah mah berkieh staarnine edtjieh maehtedh saemiegujmie barkedh. Dïhte lea tjabreme daan latjkemen åvteste dan åvteste goh  daate dan joekoen vïhkeles aamhtese sutnjien. Piere duasta soptsestidh guktie lea orreme gosse idtji vielie sïjhth jieledh. Manne ikth goltelamme gosse håaloeji jïh sïjhtim barre tjearodh gosse dam govlim guktie.

Lohkh dle daesnie maam Pïere jeahta: http://www.op.se/allmant/jamtland/avtal-for-att-forbattra-halsan-bland-samer

Förvaltningsområden och rättigheter

I det förra inlägget nämnde att jag ska skriva mer om att det är väldigt olika situation beroende på var man bor i landet. Innan jag går in på de administrativa indelningar av vissa kommuner som förvaltningsområden kan vi konstatera att det finns ett samiskt kärnområde där förutsättningarna för att kunna föra över ett samiskt språk till nästa generation i utgångspunkt skulle kunna vara goda. Om man pratar sydsamiska i Umeå, så är förutsättningarna i grunden begränsade. Det finns inga modersmålstalare av sydsamiska i vuxen ålder här. Jämför detta med Krokoms, Härjedalens eller Bergs kommuner i Jämtland där det finns en grupp människor som talar sydsamiska, har vuxit upp med språket och vill föra över det till nästa generation. Vi ser i de kommunerna grundläggande förutsättningar som är avsevärt mycket bättre än de i Umeå, som ligger på den yttersta gränsen det sydsamiska området (vill man dra absoluta gränser skulle Teg vara sydsamiskt område, men inte Tomtebo, eftersom dessa områden ligger på olika sidor om Umeälven).

Med det som bakgrund finns numera en administrativ indelning i av kommuner där vissa ligger i ett förvaltningsområde för samiska. Alla kommuner jag nämnde ovan ligger inom detta område, medan kommuner som Vännäs, Bjurholm, Sundsvall och Stockholm. Det som egentligen skiljer dessa när vi talar om språkrevitalisering och överförandet av samiska till nästa generation är att Lag 2009:724 om nationella minoritetsspråk gäller för kommuner inom förvaltningsområdet. Vad som styrt vilka kommuner som kommit att vara en del av det här området är en frivillig anslutning. Kommunerna shar själva fått uttrycka en vilja att ingå eller har varit tvungna att ansöka om det. Ett motiv till att ingå är ett statsbidrag som utgår till kommunerna som är anslutna till förvaltningsområdet. Statsbidraget är en riktad insats till insatser som stärker språket, men under de fyra år vi haft förvaltningskommuner har utrymmet för vad som är språkstärkande åtgärder varit väldigt omfattande och både det ena och andra har fått kallas språkstärkande åtgärder.

Förutom att ett statsbidrag utgår till kommuner i förvaltningsområdet så ställs också ett antal krav på dessa kommuner kopplat till språkliga rättigheter. Det viktigaste som regleras i nämnda lag för att kunna revitalisera de samiska språken är rätten till förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten organiseras på samiska. Den rätten finns i alla kommuner som är anslutna till förvaltningsområdet för samiska. Nu kommer vi tillbaka till det första jag beskrivit i det här inlägget. Hur gynnsam miljö för språköverföring som finns i en kommun och rätten till förskoleverksamhet på samiska, som är en av grundbultarna i effektiv språköverföring mellan generationer är två helt skilda saker. Vare sig man bor i Umeå eller Krokoms kommun så har man inte mer eller mindre rätt till en fullgod förskoleverksamhet på samiska. När en kommun menar att man inte kan ge förskoleverksamhet på samiska eftersom det finns för få barn, att man inte har tillgång till nog med personal med språkkunskaper så har man valt att de faktiska omständigheterna sätter lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ur spel och den gäller inte längre i den egna kommunen. Det här är inget som gäller bara i Umeå kommun, där jag bor, utan det finns andra kommuner där man väljer att bortse från lagens bestämmelser med hänvisning till att man inte menar sig kunna uppnå lagens krav.

Det här inlägget ger ingen helhetlig bild över hur olika det ser ut i olika delar av landet. Däremot har jag illustrerat hur olika förhållandena kan vara mellan olika kommuner där samma krav ställs av gällande lagstiftning. Det jag gärna vill ta upp i kommande inlägg är hur olika kommuner faktiskt klarar av att ge varierande mängd tid av förskola på samiska och hur kvaliteten kan variera, mycket beroende på hur man organiserar verksamheten och naturligtvis vilka personer man lyckas rekrytera. Det vore också intressant att lyfta fram exempel på det jag beskrev tidigare i inlägget, just hur vidlyftiga ramar som kan finnas för vad som får kallas språkstärkande verksamhet.