När får vi en samisk Hans Rosling?

En fråga som ofta ställs till mig gäller framtiden för det sydsamiska språket. Jag frågas då och då därför att jag förväntas ha något klokt att säga. Naturligtvis vill jag efter bästa förmåga ge ett bra svar, men jag är inte nöjd med vad jag med säkerhet kan säga. Jag hamnar ofta i något i stil med att ”Det verkar som om fler använder språket.” och ”Jag känner till många som lär sig språket.” Men jag har inte tyngre fakta än mina egna uppskattningar. Det är dessutom svårt att bedöma långsamma förändringsprocesser.

I veckan hade jag ett möte på jobbet där vi diskuterade statistik och talare av samiska samt indikatorer för att mäta dessa. Vi lärde oss att det finns en lite bättre, men inte heltäckande statistik över vilka som pratar samiska i Norge, nämligen statistik över vilka elever som läser det i skolan. Men i övrigt lämnas mycket att önska där också. I Finland registerar man modersmål, men t.ex. samiska som modersmål delas inte in i nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska, så det är inte lätt att få ut klara siffror där heller.

Det är samtidigt lite märkligt att man i Sverige inte vet mer om detta eftersom vi ibland anses som världsmästare i statistik över vår befolkning. Vi var först i världen med att räkna vår befolkning. Det som då kallades tabellverket.

Statistik kan ju ofta låta tråkigt, men när statistiken gäller något som är viktigt för en själv brukar man ändå tycka att det är intressant. Den svenska globalhälsoprofessorn Hans Rosling är en förebild för mig som gjort ett stort jobb för att göra statistiken tillgänglig för fler. Videon i denna länk är en BBC-dokumentär med honom som är väldigt intressant. Den heter The Joy of the Stats.

En länk till ett debattinlägg om samisk statistik finns här

En persons språk

Det här var visserligen ett tag sedan, men det känns som om det fortfarande är relevant. Minnet är från i höstas och fortsätter att poppa upp i huvudet ibland. Jag tänker på Tanja Lorentzsons föreställning ”Mormors svarta ögen” som på ett väldigt bra sätt skildrar en persons saknad av ett språk hon känner sig berövad. Föreställningen kom till Östersund och genom jobbet anordnade vi ett panelsamtal efter det att föreställningen var klar. En förhållandevis god skara av publiken stannade kvar och lyssnade och jag tyckte att det blev ett spännande samtal mellan den samiska situationen och den sverigefinska när båda lever i Sverige. Till saken, det som föreställningen verkligen ger är att den är ett debattinlägg i den pluralistiska debatten som pågår i samhället. Mig stärker den eftersom den understryker att arbetet för att utveckla ett språk och möjliggöra att det kan leva vidare i ett sammanhäng är något som är väldigt starkt rotat i varje enskild individ. När man ser föreställningen som Tanja sätter upp känner man att man naturligtvis från samhället ska ge allt för att hon ska få sitt språk tillbaka bota hennes språkspärrar. Det här är bra att hålla i huvudet när man arbetar med ett språk som talas av kanske 500 personer (+- några hundra) och som kanske i alla fall 500 (gissning) till gärna skulle vilja lära sig. Varje enskild individ räknas.

Det här kanske låter rörigt, men för mig ser det klart ut. Välkommen att fråga mig! Kanske en tanke jag kan släppa för ett tag nu när jag fått den på pränt.

Här är länken till posten Tanja Lorentzon skrivit om oss.

Språkspärr

Påsken slut

Så var påsken slut och vi drar oss tillbaka Östersund och en ny arbetsvecka. Det är sjukt hur fort en helg går, även om det var en riktig långhelg. Det är oftast inte förrän jag åker till Borgafjäll som jag verkligen inser hur mycket jag saknar att vara där. Alltså så där riktigt mycket. Skidor kan man åka var helst det finns snö, men det är inte så där riktigt härligt som det bara kan vara i Borgafjäll. När dessutom vädret bara stämmer blir det helt underbart att skejta fram på fjället. Det värsta är att den där riktigt härliga vårvintern bara varar någon vecka till. Här i Östersund är skidföret redan slut. Jag skulle kunna ge mycket för att få vara där några dagar till…