Min pappas språk – mitt pappaspråk

Följande text har jag publicerad i Hjärnstorm nummer 128. Redaktörer för numret är Carola Grahn och Sigbjørn Skåden.


Där satt jag, en nittonåring med ingenjörsdrömmar, i Ankarede – sedan urminnes tider en samisk samlingsplats i södra Saepmie och, förstod inte ett ord av vad som sades runtomkring mig. Det var midsommar och jag deltog i mitt första språkbad på sydsamiska, min pappas modersmål, och jag fattade noll. Några år senare förstod jag att just den här typen av situation är den bästa av inlärningsmiljöer om jag bara hade kunnat lite av grunderna i språket sedan tidigare. Vid den tidpunkten kunde jag kanske tio ord på samiska, till exempel dålle ’eld’, aehtjie  ’pappa’, och några fula ord som mïetskeravve ’surröv’. Det var all samiska jag hade lärt mig under mina första nitton levnadsår. Det visade sig snabbt att man inte kommer så långt i ett samtal med några basala ord och en och annan svordom. Tro mig när jag säger att det jag upplevde var frustration! Men ur den föddes också en beslutsamhet att lära mig mitt eget modersmål ordentligt och att föra det vidare till nästa generation.

Jag växte upp i Borgafjäll, i en renskötarfamilj där svenska var det dominerande språket. Första gången jag hörde min far prata sitt modersmål var jag runt tio år gammal. Det var när han intervjuades av en journalist från sameradion.

Min uppväxt, där samiskan saknades, var ganska typisk för samer från svenska sidan av Saepmie. Innan språket dog ut i mina hemtrakter var renskötselarbetet den sista domän där det användes. Till sist tog svenskan över där också, så trots starka band till renskötseln pratades det ingen samiska hemma hos mig. Varken i min hemmiljö eller i skolan var det tal om att jag skulle lära mig samiska. Min familj hade blivit enspråkig och det verkade som att alla accepterat att det var så. Jag inkluderad, fram till den där midsommaren i Ankarede då jag insåg vad vi hade förlorat.

I och med den insikten hamnade ingenjörsplanerna på hyllan och jag började istället studera språk, närmare bestämt samiska och senare lingvistik. Längs vägen har jag provat på en del yrken som krävt kunskaper i samiska, till exempel lärare, journalist och språkkonsulent. Istället för att bara lära mig mitt eget modersmål fick jag också använda det i mitt yrkesliv och det är jag väldigt glad över. Att faktiskt behöva ett språk i sitt arbete är en bra morot för att öka sina kunskaper, även om det inte räcker. Jag kunde fortfarande alldeles för lite när jag stod inför min största språkliga utmaning – att uppfostra mina barn på samiska. Det blev så tydligt eftersom jag saknade orden för blöjbyte och andra småbarnsting. Inte kunde jag heller några rim och ramsor på samiska eller några sånger.

I början tyckte jag ändå att jag behärskade samiska ganska bra och på det grundade jag mitt val att försöka föra språket vidare till barnen genom att bara använda samiska när jag pratar med dem. Det visade sig bli mycket svårare än jag trott och dessutom en ganska ensam strävan. I Umeå, där jag bor, finns det inga andra som pratar sydsamiska i vardagen. Det finns inte heller någon barnomsorg eller skolgång där det samiska språket brukas, och ingen offentlig miljö där samiska hörs.

Förutom att uteslutande prata samiska med mina barn väljer jag att endast högläsa samiska böcker och att sjunga för dem på samiska. Det innebär att hela min kontakt med mina barn sker på det samiska språket. För mig och för dem är det avgörande att jag är konsekvent eftersom vår relation är deras enda vardagliga samiska språkmiljö. Som komplement försöker vi att åka till Snåsa några gånger om året för att delta i verksamheten som bedrivs på den samiska förskolan där. I Snåsa lever sydsamiskan på ett helt annat sätt än i Umeå.

I försöken att prata samiska i alla situationer med mina barn blir det tydligt att det inte är mitt förstaspråk. Ibland känns det bakvänt när jag måste söka efter orden en stund innan jag kan säga något. Jag minns en gång när vi just hade varit ute och åkt pulka och skulle gå tillbaka hem. Min dotter halkade till och höll på att ramla, men lyckades återfå balansen. Jag skulle säga till henne att hon halkade till, sådär som man ofta småpratar med sina barn: ”Nu halkade du till”. Där och då upptäckte jag ytterligare en lucka i mitt ordförråd. Jag kunde ordet för att halka och ramla, men ställdes inför frågan om det är samma ord som används för att halka till, eller om ett annat ord används. Lyckligtvis finns det ordböcker att leta i, men i vardagssituationer är inte dessa alltid tillgängliga och ibland finns inte heller tiden för att sätta sig och bläddra eller att söka i en ordboksapp. Alla som haft eller har småbarn vet att det går snabbt i svängarna. På så sätt kan frustrationen över hur svårt det är att erövra ett förlorat språk överväldiga mig ibland. Det skapar en känsla av att inte räcka till, eftersom det inte finns någon annan som kan lära mina barn samiska. Tankar dyker upp i mitt huvud; ”Jag kommer aldrig att kunna prata det här språket bra nog för att det ska vara tillräckligt för mina barn”, ”Mina barn kommer ju ändå inte ha någon nytta av det här språket”, eller ”Det är något fel på det här språket som inte fungerar i vardagen”. De här tankarna får aldrig ta överhanden, för det skulle innebära att språket blir ett ok och en börda istället för något lustfyllt och glädjande. Att prata samiska skulle bli till något negativt och det är det sista jag vill att mina barn ska känna. Att välja att bryta en kolonial struktur, det vill säga vår kollektiva förlust av samiskan, kan bli väldigt kostsamt för den individ som tar steget. Det är lättare att bara flyta med strömmen, låta sig assimileras och välja den enkla vägen; att prata svenska. Det har ju alla i det samhälle vi lever i som gemensamt språk. Det är svårt att veta hur man ska göra för att inte föra den tunga bördan vidare utan bara det glädjefyllda med att ha ett till språk, ett språk som är något speciellt och ens alldeles egna. Samtidigt är jag glad att det är just nu som jag har små barn, när vi hela tiden får nya böcker på samiska och det kommer många andra små hjälpmedel som kan underlätta att göra sitt hem till en samisk språkmiljö.

Föga hade jag trott att det här språket skulle spela en så stor roll i mitt liv när jag satt där på språkbadet i Ankarede. Det blev aldrig någon ingenjör av mig, men jag fick samiskan tillbaka. Det kändes viktigare att arbeta med något som verkligen betyder något för mig, som är en del av något större. Mina barn lär sig kanske inte så många fula ord ännu, så som jag gjorde. Men jag minns ännu första gången min dotter ville skapa lite uppmärksamhet genom språket och utbrast paakeravve bajsröv’ när både jag och min far var närvarande. Min far som har just sådan humor (gissa vem som lärde mig de fula ord jag kunde när jag var liten!) hade måttligt svårt att hålla sig för skratt. Och varför skulle hon inte få säga så? Det sades ju på samiska och det är precis vad jag önskar; nämligen att hon också ska skapa ett förhållande till sitt modersmål. Det viktigaste för mig är att vara en dadto (min dotters variant av ordet aehtjie ’pappa’) som har något viktigt att skänka vidare till nästa generation. Samtidigt hoppas jag kunna dra mitt strå till stacken för vår, samernas, gemensamma strävan att låta vår kultur och vårt språk, våra traditioner och vårt liv förnyas och leva vidare in i framtiden. Det är mitt sätt att vara en föregångare och ett exempel för andra att följa, för det är alltid lättare att följa än att bryta ny mark.