Frozen 2 – Frost 2: mina tankar och reflektioner

Elsa och Anna i Frost 2. Bild från: https://www.flickr.com/photos/155416046@N05/34605751714/in/photostream/

I den här texten kommer jag att redogöra för vad JAG såg i filmen Frost 2. Jag kommer att lägga fokus på de samiska inslagen i filmen och undersöka hur den kopplar an till vår samtid och politiska skeenden idag. SPOILER ALERT för hela filmens handling.

Så kom dagen vi väntat på; Frost 2 går på bio. Lisa (7 år) älskade den första frostfilmen och har längtat efter den andra. Hon känner också en viss stolthet över att det inte är en samisk film, men en film där samiska röster fått säga sitt genom processen. Disney har alltså fört ett samråd med samiska representanter när de skapat filmen. Bakgrunden är att den första filmen tydligt utspelar sig i en kontext inspirerad av Skandinavien och att t.ex. en samisk kompositör, tillika min kollega Frode Fjellheim skapat musik till filmen. Den avslutande sången i den första filmen heter Vuelie, sydsamiska för jojk. Trots detta gavs det samiska inget som helst utrymme i den första filmen, vilket Disney verkar önska göra bot och bättring för. Apropå bot och bättring, så är det ett ledande tema genom filmen, men innan det vill jag göra ett nedslag i filmens motsvarighet till samer. Så hur märker vi då det samiska i filmen? Låt mig först vara lite essentialiserande. Folket som bara kallas Tundrafolket visar slående likheter med det som fått representera samer. De lever i kåtor, de har renar och de lever med den djupaste respekt för naturen. Vi får tidigt i filmen höra att när folket från Arendal först kommer i kontakt med Tundrafolket beslutar de att bygga en damm som gåva till dem. Redan i det här skedet av filmen ser man inspirationen från den gemensamma samiska och skandinaviska historien; utbyggnaden av Altaälven på 70- och 80-talet i den del av Saepmie som överlappar Norge där stora samiska protester hölls. I filmens invigning av dammen utbryter stridigheter mellan folken. Vid Altadammens utbyggnad satte man in massiva polisinsatser mot de mestadels samiska demonstranterna. I filmen beskylls Tundrafolket i det här skedet att ha varit den angripande parten i striden som utbröt. Som samisk tittare (och troligen som vem som helst) anar man här att något inte står rätt till, vilket vi genom filmens huvudpersoner Elsa och Anna senare får uppdaga. Elsa beger sig ut på en resa som tar henne till världens ändå (klassiskt tema) där hon lär sig mer om sin egen och sitt rikes historia. Hon kommer senare att återvända, klokare och starkare än någonsin.

Genom Elsas krafter gör systrarna upptäckten som vi tittare redan från början anat att de kommer att göra. Tundrafolket var aldrig den aggressiva parten vid stridigheterna vid invigningen av dammen. Istället var farfadern, Arendals dåvarande kung angriparen. Bilden är tydlig då vi visas hur kungen angriper Tundrafolkets ledare bakifrån, när denne sitter ner och dricker ur något som är slående lik en guksie ’kåsa, en samisk handgjord kopp i trä’. Farfadern får i filmen således symbolisera ondskan personifierad. Han är den person som ensam är ansvarig för krigslisten att bygga dammen för att lura fram Tundrafolket i hela sin numerär och sedan angripa dem. Vid upptäckten av detta tar Anna beslutet att ställa till rätta vad hennes farfar gjort orätt då hon beslutar sig för att ”spränga dammen”, vilket hon lyckas med genom att agera lockbete åt en grupp stenjättar, som kastar sina stenar mot henne när hon står på dammen. Hon låter förstöra dammen trots att hon vet att hela Arendals bebyggelse (folket är redan i säkerhet) kommer att spolas bort av den flodvåg som uppstår då dammen brister. Jag hade lite så där i smyg hoppats på att hela bygden skulle få spolas bort då Elsa med sina magiska krafter stoppar flodvågen; det hade gett plats åt att bygga ett nytt Arendal på de båda folkens historia. Istället blir det Anna som tar över som Arendals drottning och avtäcker ett monument över systrarnas ursprung i Tundrafolket. Vid dess invigning görs klara paralleller till den norska grundlagen, vilken stadfäster att Norge är bygt på territoriet hos två folk: samer och norrmän. Uppgörelsen med sin egen stats historia präglar dagens förhållande mellan samer och den svenska såväl som den norska statsbildningen. Svenska kyrkan gav för något år sedan ut sin vitbok, med vilka man säger sig vilja inleda en försoningsprocess efter de övergrepp som skett genom historien (notera att jag inte här tar ställning på om de tagit slut). Samma vilja verkar uttryckas av den Svenska såväl som den norska staten, där initierandet av sannings- och försoningskommissioner pågår. För att återvända till filmen är ondska och godhet tydligt personifierade i dess karaktärer: de goda systrarna och deras onda farfar. I verkligheten är ondskan i övergreppen de svenska och norska statsapparaterna gjort sig skyldiga till är mer systematiska och samtidigt banala; det går inte lika tydligt att peka ut tydligt onda enskilda människor, även om en advokat vid en viktig samisk rättegång har gjort uppenbara försök att axla rollen.

Genom filmen gör systrarna ett identitetssökande och upptäcker att de själva hör till tundrafolket på mödernet. Det objekt som får bli en symbol för detta är en liidni (nordsamisk sjal) som tillhörde deras mor och som systrarna bär när de är i behov av tröst. Det leder till en karaktärsutveckling av, som Elsa blir den som får genomgå den transformationen den humoristiska snögubben Olof lyfter gång på gång med orden ”vad är en transformation?”. En parallell till den gemensamma samiska och norska historian är drottning Snøfrid Svåsedatter, en samisk högbördig kvinna som sades ha gift sig med kung Harald Hårfagre som ett förbund mellan det samiska och det norska folket. I filmen blir Elsa den som i slutet lämnar det folk hon vuxit upp med för att istället leva med Tundrafolket. Det passar henne också i och med att hon alltid varit annorlunda bland de sina då hon har magiska krafter (hennes identitets- och karaktärsutveckling kring krafterna är det bärande temat i den första Frostfilmen). ”Slå dig loss, slå dig fri” sjunger Elsa i den första filmen. Kanske är det inte förrän här som hon verkligen lyckas befria sig från de bojor hon inte visste att hon bar. I det lyckliga slutet kan Elsa leva i två kulturer, vilket vi ser i slutscenen där tillgången till magisk postgång innebär brevväxling mellan systrarna i nästan samma takt som vår egen epost.

Så hur togs filmen emot av oss? Underhållande och välgjord är mitt omdöme. Lisa var stundom uttråkad, men såg ut att vara överlag nöjd med bioupplevelsen. Som människa är det viktigt att få känna sig sedd. Att få se sin egen historia dyka upp i en disneyfilm på bio är viktigt. Även om en del av symboliken kanske är dold för en svensk publik så finns den likväl där så att jag kan se den.