Bokrecension, Hur jag lärde mig förstå världen av Hans Rosling och Fanny Härgestam

Hade tänkt skriva ett inlägg bara på Facebook om Hans Roslings bok (länk), men eftersom det är risk att det blir ganska långt tror jag det är bättre att göra ett inlägg här, det är ändå ett halvår sedan senaste publicering av innehåll.

Till Julklapp från mina svärföräldrar fick jag Hans Roslings bok, vilken jag genast kastade mig över. Nu några dagar senare är jag igenom den och ska försöka att dela göra ett längre boktips. Med det sagt antar jag att det är givet: jag gillade verkligen boken. Nu är jag ända sedan Bob Laestander introducerade mig för TED-föredrag i allmänhet och Hans Rosling i synnerhet en klar fan av Rosling och hans gärning som forskare och föreläsare. Av den anledningen är det självklart att jag tycker om hans självbiografi, även om det känns som om jag redan läst delar av den.

Boken är ett komplement till den kommande boken Factfulness, som kommer ut om någon månad. Då Factfulness handlar mer om ett faktabaserat förhållningssätt till världen handlar Hur jag lärde mig förstå världen mer om människor som Rosling mötte under sitt liv och de intryck de gjort på honom. Ibland kunde Rosling uppfattas som gå-påig och framfusig, men bilden han målar upp av människor i extrem fattigdom är väldigt positiv, med det menat att han hyser största respekt hur de gör sina val och hur de tacklar svårigheter främst kring sjukdomar och hälsa. Det lyfts fram gång på gång i boken att man måste förstå människors kultur, hur de lever sina liv och varför de gör som de gör. Det är en egenskap alltför få vita svenska män i maktposition äger. Rosling skriver om människor han pratat med och lyfter ibland fram hur han mest suttit och lyssnad vid samtal. Ödmjukhet inför hur människor i andra situationer än ens egen blir hans fotspår. Den kunskapssyn han företräder inrymmer också en respekt för traditionell kunskap: det främsta exemplet torde vara berättelser och kunskap om tillvaratagandet av kassava som främst kvinnor innehar.

Som nämnt hade jag i bra många år följt Rosling som föreläsare, även innan han blev rikskänd i Sverige (har för mig att han slog internationellt först). Jag såg alla hand TED-föredag lyssnade igenom intervjuer och mediaframträdanden där han förekom, såg gapminders videor och lekte med verktygen som visualiserar världens utveckling med hjälp av bubblor (finns här, prova själv). Därmed så var mycket i boken bekant, även om jag fick med mig några nya saker. Som med så många andra experter hade Rosling ett antal käpphästar han försökte hamra in i våra medvetanden gång på gång. Även många av historierna om människor han mött kändes igen, men jag saknade till exempel den om när han mötte Bill Gates för första gången. Rosling berättar i någon intervju jag nu glömt att han ropade i ett fullt rum ”Bill, I need help but I don’t need money”. Bill och Melinda Gates blev goda vänner med den svenske professorn.

Även om det är för sitt sätt att förhålla sig till statistik som han blev mest känd för så är et tydligt att Rosling brann för att förstå siffror OCH människor. Han lyfter gång på gång fram människor som ses på i västvärlden som okunniga, men visar sig vara betydligt mer kunniga inom sina respektive fält än experter i väst. Han går även hårt fram emot faktaresistensen hos befolkningen i till exempel Sverige, USA och andra västländer som helhet och speciellt mot ledare som representerar dem. För det måste vara fråga om en typ av faktaresistens när en grupp människor vägrar att ge upp sin världsbild av väst och de andra, trots att all fakta pekar mot något annat: världen består inte längre av I- och U-länder. Det handlar om ett kontinuum av typer av länder på olika utvecklingsstadier. Den som hört hans föredrag känner igen liknelsen med schimpanserna, som får representera slumpen.  Ställs vi inför en fråga och får tre alternativ har vi 33% chans att svara rätt om vi svarar genom att låta slumpen avgöra, som en schimpans som väljer mellan tre bananer. Lägger vi på vår sk. kunskap om världen när vi svarar på frågor i stil med hur många år kvinnor i världen genomsnitt gått i skola eller hur stor andelen barn som är vaccinerade mot mässlingen polio och röda hund som exempel så svarar vi oftast sämre än om vi bara valt något på måfå. Ett grundligt underkännande av vår så kallade bildning.

Det jag personligen fick med mig mest av från den här boken skildringarna från karriären som forskare och lärare, som kanske är den del där jag såklart själv mest identifierar mig med honom. Efter tiden som läkare i Moçambique doktorerade han och blev slutligen professor på Karolinska inom global hälsa. Han lägger en del vikt i boken på mötena med studenter och hur han brottades med att förändra deras världsbild, vilket var svårt då den cementerats av svensk skola och media. Även synen på forskningsmetodik blir något att inspireras av, då han bevisligen var siffernörd, men lyfter i boken fram betydelsen av etnologi och antropologi när man studerar sjukdomar; perspektiv som ofta framställs som motsatta mot varandra. Medicin och hälsa ligger en bit från mitt eget forskningsområde, men mycket av hantverket känns igen.

Det var någon tid sedan Rosling gick bort, men jag inser att jag saknar honom, trots att det var en person jag inte kände och aldrig träffat, så var han en förebild som forskar och främst som forskare som tog sig an uppgiften att inte bara lära sig om världen, men också att föra ut sin kunskap till en bredare allmänhet och inte bara andra akademiker.

UPPDATERING: Jag hade glömt bort det, men jag hade ett inlägg från 2012 där jag skrev lite mer om Hans Rosling, länkar till det här.

 

Mijjieh libie frijje – Vi är fria

Joekoen hijven Jåhha! Briljant reflektion av Johan Sandberg McGuinne, som sätter in det sätt Jon-Henrik Fjellgren tagits emot av det svenska folket i ett kolonialt sammanhang. Så träffsäkert!

Indigeneity, Language and Authenticity

DSC_0263

Du kommer inte ifrån oss nu, du som så gärna hade velat öppna morgontidningen utan att behöva få se ännu en same bevärdigas uppmärksamhet och nya epitet som rimmar ack så illa bredvid ditt väl inövade, långt mer bittra ”lappjävel” och ”renknullare”.

”Jojkhunk” känns ovant i den mun som förvaltar förtryckarens makt sedan våra marker började koloniseras av staten för snart 500 år sedan.

Det går inte heller längre att göra sig rolig på bekostnad av jojken, när varenda tonårstjej i hela Sverige går och nynnar på Jon-Henriks musik.

Som sydsamisk jojkare och språkarbetare är Jon-Henriks framgångssaga någonting inspirerande och styrkegivande. Det finns någonting ofattbart helande i att se mina unga sydsamiska elever tala om sin egen samiskhet som någonting fint och uppskattat, jämfört mot då jag själv som en effektivt tystad same för snart 18 år sedan fick kvarsittning för att jag tagit med mig vår flagga – någonting…

Visa originalinlägg 944 fler ord

Förvaltningsområden och rättigheter

I det förra inlägget nämnde att jag ska skriva mer om att det är väldigt olika situation beroende på var man bor i landet. Innan jag går in på de administrativa indelningar av vissa kommuner som förvaltningsområden kan vi konstatera att det finns ett samiskt kärnområde där förutsättningarna för att kunna föra över ett samiskt språk till nästa generation i utgångspunkt skulle kunna vara goda. Om man pratar sydsamiska i Umeå, så är förutsättningarna i grunden begränsade. Det finns inga modersmålstalare av sydsamiska i vuxen ålder här. Jämför detta med Krokoms, Härjedalens eller Bergs kommuner i Jämtland där det finns en grupp människor som talar sydsamiska, har vuxit upp med språket och vill föra över det till nästa generation. Vi ser i de kommunerna grundläggande förutsättningar som är avsevärt mycket bättre än de i Umeå, som ligger på den yttersta gränsen det sydsamiska området (vill man dra absoluta gränser skulle Teg vara sydsamiskt område, men inte Tomtebo, eftersom dessa områden ligger på olika sidor om Umeälven).

Med det som bakgrund finns numera en administrativ indelning i av kommuner där vissa ligger i ett förvaltningsområde för samiska. Alla kommuner jag nämnde ovan ligger inom detta område, medan kommuner som Vännäs, Bjurholm, Sundsvall och Stockholm. Det som egentligen skiljer dessa när vi talar om språkrevitalisering och överförandet av samiska till nästa generation är att Lag 2009:724 om nationella minoritetsspråk gäller för kommuner inom förvaltningsområdet. Vad som styrt vilka kommuner som kommit att vara en del av det här området är en frivillig anslutning. Kommunerna shar själva fått uttrycka en vilja att ingå eller har varit tvungna att ansöka om det. Ett motiv till att ingå är ett statsbidrag som utgår till kommunerna som är anslutna till förvaltningsområdet. Statsbidraget är en riktad insats till insatser som stärker språket, men under de fyra år vi haft förvaltningskommuner har utrymmet för vad som är språkstärkande åtgärder varit väldigt omfattande och både det ena och andra har fått kallas språkstärkande åtgärder.

Förutom att ett statsbidrag utgår till kommuner i förvaltningsområdet så ställs också ett antal krav på dessa kommuner kopplat till språkliga rättigheter. Det viktigaste som regleras i nämnda lag för att kunna revitalisera de samiska språken är rätten till förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten organiseras på samiska. Den rätten finns i alla kommuner som är anslutna till förvaltningsområdet för samiska. Nu kommer vi tillbaka till det första jag beskrivit i det här inlägget. Hur gynnsam miljö för språköverföring som finns i en kommun och rätten till förskoleverksamhet på samiska, som är en av grundbultarna i effektiv språköverföring mellan generationer är två helt skilda saker. Vare sig man bor i Umeå eller Krokoms kommun så har man inte mer eller mindre rätt till en fullgod förskoleverksamhet på samiska. När en kommun menar att man inte kan ge förskoleverksamhet på samiska eftersom det finns för få barn, att man inte har tillgång till nog med personal med språkkunskaper så har man valt att de faktiska omständigheterna sätter lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ur spel och den gäller inte längre i den egna kommunen. Det här är inget som gäller bara i Umeå kommun, där jag bor, utan det finns andra kommuner där man väljer att bortse från lagens bestämmelser med hänvisning till att man inte menar sig kunna uppnå lagens krav.

Det här inlägget ger ingen helhetlig bild över hur olika det ser ut i olika delar av landet. Däremot har jag illustrerat hur olika förhållandena kan vara mellan olika kommuner där samma krav ställs av gällande lagstiftning. Det jag gärna vill ta upp i kommande inlägg är hur olika kommuner faktiskt klarar av att ge varierande mängd tid av förskola på samiska och hur kvaliteten kan variera, mycket beroende på hur man organiserar verksamheten och naturligtvis vilka personer man lyckas rekrytera. Det vore också intressant att lyfta fram exempel på det jag beskrev tidigare i inlägget, just hur vidlyftiga ramar som kan finnas för vad som får kallas språkstärkande verksamhet.

Om rätten till sitt språk och hur långt man måste gå för att få den

Jag har en sak som ligger mig speciellt varmt om hjärtat, nämligen rätten till det egna språket. Som sydsame som vuxit upp utan att få den rätten tillgodosedd vet jag hur det känns att känna den där saknaden efter något som man tycker att man självklart borde fått  med modersmjölken. I det här inlägget beskriver jag vägen fram till att jag drev ett fall om rätten till sitt språk till domstol och vilka utmaningar vi samiska föräldrar ställs inför. Jag utvecklar det i det här inslaget på Oddasat.

Då jag fått lära mig sydsamiska i vuxen ålder vet jag vilket slit som krävs och hur mycket arbete det är med att lära sig ett främmande(?!) språk. När man sedan blir förälder ställs saken på sin spets. Dessvärre ställs nu min egen generation inför en gigantisk utmaning där våra egna kunskaper ibland inte räcker för att lära våra barn samiska och där vi har svårt att få stöd ifrån det allmänna (kommuner, myndigheter m.m.) för att göra det.

På den plats jag bor, i Umeå, finns det egentligen inga andra talare av sydsamiska, än mindre någon som talar det som modersmål. Det är lite märkligt eftersom det ligger i utkanten av det sydsamiska kärnområdet. I Umeå finns heller ingen organiserad förskola på någon samiska, trots att Umeå kommun har ingått i förvaltningsområdet för samiska sedan 2010. Det tycker jag talar sitt tydliga språk om hur viktig frågan är för kommunen, som för övrigt förra året var Europas kulturhuvudstad.

När jag först skickade in min begäran för mitt barn att få förskola på sydsamiska placerade kommunen en pedagog, med vissa kunskaper i samiska i den aktuella förskolan en dag i veckan. Jag använder uteslutande samiska med mitt barn och jag påpekade då, vid flera tillfällen för kommunen att för att stimulera barnets språkutveckling behövs mer tid med samiskspråkig verksamhet och att barnet får höra samiska av förstaspråkstalare eller andra som är flytande på språket, men kommunen gjorde ingen förändring utan meddelade mig bara att man erbjuder förskola delvis på samiska. Jag begärde då att kommunen bekostar fem resor om året för barnet och medföljande förälder till den samiska förskolan Suaja maanagierte i Snåsa. En sådan insats skulle inte kunna kompensera för att det inte finns förskola på sydsamiska i Umeå, men väl vara ett stort stöd läget är som det är. Den begäran avslogs efter lång tid av beredning av för- och grundskolenämnden i Umeå kommun. Det kommunen menar är fortsatt att man erbjuder förskola delvis på samiska och att verksamhet på en annan ort inte kan ingå i den kommunala verksamheten. Det var då jag valde att överklaga beslutet. Jag har också anmält kommunen, bl.a. till Skolinspektionen. Vad det leder till är för tidigt att säga, men jag är övertygad om att det ska framkomma att man inte får neka någon sin rätt till utbildning på det här sättet. Det måste stå i strid med de lagar vi har och de konventioner Sverige undertecknat. Det verkar ju också som Europarådet menar samma sak, om man läser den rapport som kom ut i förra veckan. I nästa inlägg ska ta upp en sak som Europarådet lyfter. Det är väldigt beroende på var i landet man bor hur mycket eller lite verksamhet som organiseras på samiska och vilken typ av verksamhet det är.

Till sist vill jag lyfta att även om man själv talar samiska i hemmet, så räcker det inte för att ett barn ska kunna lära sig det samiska helt och fullt. Det som behövs är stöd från släkt och vänner, att samiskan används i förskolan och i skolan, att man har tillgång till böcker samiska och mycket annat. Av dessa är dock skolan och förskolan en av de viktigaste arenorna för språköverföring och revitalisering. Det är också där som bristerna är som allra störst i Sverige.

Föregående inlägg i samma ämne

Tung kritik mot Sverige och min egen del i det hela – ett lustigt sammanträffande

Den 14 januari fick Sverige tung kritik av Europarådet igen, då  en rapport från Europarådet släpptes. Mycket av kritiken har upprepade gånger kritiserats mot Sverige tidigare. Det som främst pekas på som problematiskt är utbildning på minoritetsspråken. Jag berättar här nedan varför jag håller med och vilka egna erfarenheter jag har av det.

Den 14 januari hände även något annat, som är direkt kopplat till Sveriges åtaganden enligt språkstadgan (som ligger till grund för Europarådets rapport).
Jag lämnade då in de sista kompletteringarna till en överklagan av ett beslut som tagits av Umeå kommun. Beslutet var att avslå en begäran jag lämnat in för mitt barn att åka på intensiva språkinsatser till Suaja maanagierte i Snåsa. Motiveringen till avslaget är att kommunen anser sig uppfylla kraven om att hela eller delar av verksamheten i den förskola där barnet går och att verksamhet på annan ort inte ingår i kommunens verksamhet. Jag är inte enig med kommunen. För det första uppfylls inte kravet att delar av verksamheten är på sydsamiska, då 20% av verksamheten skulle alltså i den bästa av världar gå på samiska, om det inte vore så att hela den övriga miljön på förskolan går fullständigt på svenska. För det andra talar talar samiska som modersmål, men kommunen placerat en andraspråkstalare i förskolan en dag i vecka. Det finns många fler aspekter kring detta, som jag kommer att utveckla på den här plattformen den närmaste tiden, men nu har jag beskrivit kärnan av fallet.

Som förälder till ett barn med samiska som modersmål kan jag inte godta en situation som denna. Det är tydligt att även Europarådets expertkommitté delar min mening, om man ser till rapporten. Det jag valt att göra är dock att vända mig till den sista instans man kan vända sig till i vårt samhälle för att få rätt, en domstol. I det här fallet är det förvaltningsrätten som ska avgöra fallet.

Medan Europarådet kritiserar staten Sverige för brister på systemnivå går jag till en domstol och pekar på samma brister, men i ett enskilt fall i en kommun. Vi får hoppas att det här två sakerna tillsammans kan leda till en förändring till det bättre.

Länkar till nyheterna angående rapporten och slutligen rapporten själv nedan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6067873

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=5938714

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6069683

Klicka för att komma åt SwedenECRML5_en.pdf

Improving online visibility

Let’s face it. We have to make our research visible. At least that is what I have been being told now over and over again lately.

During the course of my PhD studies me and my fellow PhD-students are again and again reminded of this fact. In Sweden there is also something called the third assignment/task that schoolars shall carry out, namely communicate our research to the masses. And how do we do that? One thing is making it accessible and that’ exactly what I have been working on besides my normal work on my these this month. So what have I done then. Mainly I have opened my accounts on different social media again,or not really opened but more like started using them again. I have updated my profile on the professional network LinkedIn. The profile can be found here and also among the links in the end of this post. I have also updated the profiles in the academic social communities of ResearchGate and Academia.edu (click the names of the communities to get to my profile or follow the links in the end of this post. I have also uploaded the last paper i wrote as well a the two Master’s thesis I’ve written during my undergraduate studies in Uppsala and Tromsø (I have not been in academia for so long so there is not so much work to upload). This means that other researchers on these communities can find me, see what I am working on, what my research interests are and even download my work. However both are these communities seem to be quite small in linguistics yet, but time will tell if more and more linguists will find their way there. Both of these communities can fill another function important too me. That is letting me discuss my work and linguistic topics related to my work with others. In my home university we are but a few researchers working in Generative Grammar.

These are a few thoughts I have had the last weeks and some examples of actions I have taken in order to improve my online image as a researcher. It has had some positive effects on my more general interests of the society of today as well. I have actually started writing blog posts, Twitter and FB updates on more general topics as well. This is something I generally wish to to on more of a daily basis, but lack the time energy and even sometimes the guts to do. So let me see if I can keep up the good work beside the thesis work. This is something I have to remind myself as well to keep doing.

This turned out to be a quite long post, but then again, this an interesting topic so I will probably update on how things are going. Now I have to finish this post, as I keep repeating my self over and over again (Hey recursion! :)) Just one last thing. The links! :

My profile on Research Gate

My profile on Academia.edu

My profile on LinkedIn