Frozen 2 – Frost 2: mina tankar och reflektioner

Elsa och Anna i Frost 2. Bild från: https://www.flickr.com/photos/155416046@N05/34605751714/in/photostream/

I den här texten kommer jag att redogöra för vad JAG såg i filmen Frost 2. Jag kommer att lägga fokus på de samiska inslagen i filmen och undersöka hur den kopplar an till vår samtid och politiska skeenden idag. SPOILER ALERT för hela filmens handling.

Så kom dagen vi väntat på; Frost 2 går på bio. Lisa (7 år) älskade den första frostfilmen och har längtat efter den andra. Hon känner också en viss stolthet över att det inte är en samisk film, men en film där samiska röster fått säga sitt genom processen. Disney har alltså fört ett samråd med samiska representanter när de skapat filmen. Bakgrunden är att den första filmen tydligt utspelar sig i en kontext inspirerad av Skandinavien och att t.ex. en samisk kompositör, tillika min kollega Frode Fjellheim skapat musik till filmen. Den avslutande sången i den första filmen heter Vuelie, sydsamiska för jojk. Trots detta gavs det samiska inget som helst utrymme i den första filmen, vilket Disney verkar önska göra bot och bättring för. Apropå bot och bättring, så är det ett ledande tema genom filmen, men innan det vill jag göra ett nedslag i filmens motsvarighet till samer. Så hur märker vi då det samiska i filmen? Låt mig först vara lite essentialiserande. Folket som bara kallas Tundrafolket visar slående likheter med det som fått representera samer. De lever i kåtor, de har renar och de lever med den djupaste respekt för naturen. Vi får tidigt i filmen höra att när folket från Arendal först kommer i kontakt med Tundrafolket beslutar de att bygga en damm som gåva till dem. Redan i det här skedet av filmen ser man inspirationen från den gemensamma samiska och skandinaviska historien; utbyggnaden av Altaälven på 70- och 80-talet i den del av Saepmie som överlappar Norge där stora samiska protester hölls. I filmens invigning av dammen utbryter stridigheter mellan folken. Vid Altadammens utbyggnad satte man in massiva polisinsatser mot de mestadels samiska demonstranterna. I filmen beskylls Tundrafolket i det här skedet att ha varit den angripande parten i striden som utbröt. Som samisk tittare (och troligen som vem som helst) anar man här att något inte står rätt till, vilket vi genom filmens huvudpersoner Elsa och Anna senare får uppdaga. Elsa beger sig ut på en resa som tar henne till världens ändå (klassiskt tema) där hon lär sig mer om sin egen och sitt rikes historia. Hon kommer senare att återvända, klokare och starkare än någonsin.

Genom Elsas krafter gör systrarna upptäckten som vi tittare redan från början anat att de kommer att göra. Tundrafolket var aldrig den aggressiva parten vid stridigheterna vid invigningen av dammen. Istället var farfadern, Arendals dåvarande kung angriparen. Bilden är tydlig då vi visas hur kungen angriper Tundrafolkets ledare bakifrån, när denne sitter ner och dricker ur något som är slående lik en guksie ’kåsa, en samisk handgjord kopp i trä’. Farfadern får i filmen således symbolisera ondskan personifierad. Han är den person som ensam är ansvarig för krigslisten att bygga dammen för att lura fram Tundrafolket i hela sin numerär och sedan angripa dem. Vid upptäckten av detta tar Anna beslutet att ställa till rätta vad hennes farfar gjort orätt då hon beslutar sig för att ”spränga dammen”, vilket hon lyckas med genom att agera lockbete åt en grupp stenjättar, som kastar sina stenar mot henne när hon står på dammen. Hon låter förstöra dammen trots att hon vet att hela Arendals bebyggelse (folket är redan i säkerhet) kommer att spolas bort av den flodvåg som uppstår då dammen brister. Jag hade lite så där i smyg hoppats på att hela bygden skulle få spolas bort då Elsa med sina magiska krafter stoppar flodvågen; det hade gett plats åt att bygga ett nytt Arendal på de båda folkens historia. Istället blir det Anna som tar över som Arendals drottning och avtäcker ett monument över systrarnas ursprung i Tundrafolket. Vid dess invigning görs klara paralleller till den norska grundlagen, vilken stadfäster att Norge är bygt på territoriet hos två folk: samer och norrmän. Uppgörelsen med sin egen stats historia präglar dagens förhållande mellan samer och den svenska såväl som den norska statsbildningen. Svenska kyrkan gav för något år sedan ut sin vitbok, med vilka man säger sig vilja inleda en försoningsprocess efter de övergrepp som skett genom historien (notera att jag inte här tar ställning på om de tagit slut). Samma vilja verkar uttryckas av den Svenska såväl som den norska staten, där initierandet av sannings- och försoningskommissioner pågår. För att återvända till filmen är ondska och godhet tydligt personifierade i dess karaktärer: de goda systrarna och deras onda farfar. I verkligheten är ondskan i övergreppen de svenska och norska statsapparaterna gjort sig skyldiga till är mer systematiska och samtidigt banala; det går inte lika tydligt att peka ut tydligt onda enskilda människor, även om en advokat vid en viktig samisk rättegång har gjort uppenbara försök att axla rollen.

Genom filmen gör systrarna ett identitetssökande och upptäcker att de själva hör till tundrafolket på mödernet. Det objekt som får bli en symbol för detta är en liidni (nordsamisk sjal) som tillhörde deras mor och som systrarna bär när de är i behov av tröst. Det leder till en karaktärsutveckling av, som Elsa blir den som får genomgå den transformationen den humoristiska snögubben Olof lyfter gång på gång med orden ”vad är en transformation?”. En parallell till den gemensamma samiska och norska historian är drottning Snøfrid Svåsedatter, en samisk högbördig kvinna som sades ha gift sig med kung Harald Hårfagre som ett förbund mellan det samiska och det norska folket. I filmen blir Elsa den som i slutet lämnar det folk hon vuxit upp med för att istället leva med Tundrafolket. Det passar henne också i och med att hon alltid varit annorlunda bland de sina då hon har magiska krafter (hennes identitets- och karaktärsutveckling kring krafterna är det bärande temat i den första Frostfilmen). ”Slå dig loss, slå dig fri” sjunger Elsa i den första filmen. Kanske är det inte förrän här som hon verkligen lyckas befria sig från de bojor hon inte visste att hon bar. I det lyckliga slutet kan Elsa leva i två kulturer, vilket vi ser i slutscenen där tillgången till magisk postgång innebär brevväxling mellan systrarna i nästan samma takt som vår egen epost.

Så hur togs filmen emot av oss? Underhållande och välgjord är mitt omdöme. Lisa var stundom uttråkad, men såg ut att vara överlag nöjd med bioupplevelsen. Som människa är det viktigt att få känna sig sedd. Att få se sin egen historia dyka upp i en disneyfilm på bio är viktigt. Även om en del av symboliken kanske är dold för en svensk publik så finns den likväl där så att jag kan se den.

Samernas tid

Nu har även jag gett mig på att se serien Samernas tid, UR producerat. Inleder med programmets bästa citat, som jag ger till arkeologen Inger Zachrisson: ”Samerna idag måste ju få sin historia hörd. De fick ju inte det. Jag menar, alla människor måste ju få en rättvis historieskrivning. Det är väl ändå det minsta man kan begära.”

inger Z david bakgrund

En exkursion till Johkegaske med Inger Zachrisson där jag dyker upp i bakgrunden med kameran i högsta hugg. Foto: Åsa Virdi Kroik

   Det första avsnitt tar sig an att härleda ursprungen till en specifik samisk kultur till någon gång runt kristi födelse, baserat på bl.a. gravskick och ornamentik. Huvudtesen i programmet får anses vara att det funnets ett intensivt samarbete och handel mellan den samiska befolkningen och den norröna befolkningen längs de norska och svenska kusterna. Man ger sig på teorier om gränsdragningar om konflikt och ställer dem mot samarbete och handel som huvuddelen.
   Det intressantaste från programmet, som jag tar med mig, är beskrivningen av hur Zachrisson hittade fynden som slutligen skulle gav ledtrådarna till att det finns en samisk befolkning i de nuvarande sydsamiska områden sedan urminnes tid. Det beskrivs som en slump att hon gick ner i källaren på Historiska muséet och drog ut några backar och såg fynd från Härjedalen som hon kunde identifiera som Samiska.
   Det är på så vis många forskningsgenombrott beskrivs. Det var en slump att X råkade få syn på Y just då. Vad som är viktigt att tänka på var att det var just en person med hennes bakgrund och kunskaper som behövde ”råka” få syn på något som inte stämmer med gängse normer. Zachrisson hade redan studerat samiska föremål från andra områden och kunde således få upp ögonen för att en samiska närvaro kan finnas även i de sydliga områdena.

Min pappas språk – mitt pappaspråk

Följande text har jag publicerad i Hjärnstorm nummer 128. Redaktörer för numret är Carola Grahn och Sigbjørn Skåden.


Där satt jag, en nittonåring med ingenjörsdrömmar, i Ankarede – sedan urminnes tider en samisk samlingsplats i södra Saepmie och, förstod inte ett ord av vad som sades runtomkring mig. Det var midsommar och jag deltog i mitt första språkbad på sydsamiska, min pappas modersmål, och jag fattade noll. Några år senare förstod jag att just den här typen av situation är den bästa av inlärningsmiljöer om jag bara hade kunnat lite av grunderna i språket sedan tidigare. Vid den tidpunkten kunde jag kanske tio ord på samiska, till exempel dålle ’eld’, aehtjie  ’pappa’, och några fula ord som mïetskeravve ’surröv’. Det var all samiska jag hade lärt mig under mina första nitton levnadsår. Det visade sig snabbt att man inte kommer så långt i ett samtal med några basala ord och en och annan svordom. Tro mig när jag säger att det jag upplevde var frustration! Men ur den föddes också en beslutsamhet att lära mig mitt eget modersmål ordentligt och att föra det vidare till nästa generation.

Jag växte upp i Borgafjäll, i en renskötarfamilj där svenska var det dominerande språket. Första gången jag hörde min far prata sitt modersmål var jag runt tio år gammal. Det var när han intervjuades av en journalist från sameradion.

Min uppväxt, där samiskan saknades, var ganska typisk för samer från svenska sidan av Saepmie. Innan språket dog ut i mina hemtrakter var renskötselarbetet den sista domän där det användes. Till sist tog svenskan över där också, så trots starka band till renskötseln pratades det ingen samiska hemma hos mig. Varken i min hemmiljö eller i skolan var det tal om att jag skulle lära mig samiska. Min familj hade blivit enspråkig och det verkade som att alla accepterat att det var så. Jag inkluderad, fram till den där midsommaren i Ankarede då jag insåg vad vi hade förlorat.

I och med den insikten hamnade ingenjörsplanerna på hyllan och jag började istället studera språk, närmare bestämt samiska och senare lingvistik. Längs vägen har jag provat på en del yrken som krävt kunskaper i samiska, till exempel lärare, journalist och språkkonsulent. Istället för att bara lära mig mitt eget modersmål fick jag också använda det i mitt yrkesliv och det är jag väldigt glad över. Att faktiskt behöva ett språk i sitt arbete är en bra morot för att öka sina kunskaper, även om det inte räcker. Jag kunde fortfarande alldeles för lite när jag stod inför min största språkliga utmaning – att uppfostra mina barn på samiska. Det blev så tydligt eftersom jag saknade orden för blöjbyte och andra småbarnsting. Inte kunde jag heller några rim och ramsor på samiska eller några sånger.

I början tyckte jag ändå att jag behärskade samiska ganska bra och på det grundade jag mitt val att försöka föra språket vidare till barnen genom att bara använda samiska när jag pratar med dem. Det visade sig bli mycket svårare än jag trott och dessutom en ganska ensam strävan. I Umeå, där jag bor, finns det inga andra som pratar sydsamiska i vardagen. Det finns inte heller någon barnomsorg eller skolgång där det samiska språket brukas, och ingen offentlig miljö där samiska hörs.

Förutom att uteslutande prata samiska med mina barn väljer jag att endast högläsa samiska böcker och att sjunga för dem på samiska. Det innebär att hela min kontakt med mina barn sker på det samiska språket. För mig och för dem är det avgörande att jag är konsekvent eftersom vår relation är deras enda vardagliga samiska språkmiljö. Som komplement försöker vi att åka till Snåsa några gånger om året för att delta i verksamheten som bedrivs på den samiska förskolan där. I Snåsa lever sydsamiskan på ett helt annat sätt än i Umeå.

I försöken att prata samiska i alla situationer med mina barn blir det tydligt att det inte är mitt förstaspråk. Ibland känns det bakvänt när jag måste söka efter orden en stund innan jag kan säga något. Jag minns en gång när vi just hade varit ute och åkt pulka och skulle gå tillbaka hem. Min dotter halkade till och höll på att ramla, men lyckades återfå balansen. Jag skulle säga till henne att hon halkade till, sådär som man ofta småpratar med sina barn: ”Nu halkade du till”. Där och då upptäckte jag ytterligare en lucka i mitt ordförråd. Jag kunde ordet för att halka och ramla, men ställdes inför frågan om det är samma ord som används för att halka till, eller om ett annat ord används. Lyckligtvis finns det ordböcker att leta i, men i vardagssituationer är inte dessa alltid tillgängliga och ibland finns inte heller tiden för att sätta sig och bläddra eller att söka i en ordboksapp. Alla som haft eller har småbarn vet att det går snabbt i svängarna. På så sätt kan frustrationen över hur svårt det är att erövra ett förlorat språk överväldiga mig ibland. Det skapar en känsla av att inte räcka till, eftersom det inte finns någon annan som kan lära mina barn samiska. Tankar dyker upp i mitt huvud; ”Jag kommer aldrig att kunna prata det här språket bra nog för att det ska vara tillräckligt för mina barn”, ”Mina barn kommer ju ändå inte ha någon nytta av det här språket”, eller ”Det är något fel på det här språket som inte fungerar i vardagen”. De här tankarna får aldrig ta överhanden, för det skulle innebära att språket blir ett ok och en börda istället för något lustfyllt och glädjande. Att prata samiska skulle bli till något negativt och det är det sista jag vill att mina barn ska känna. Att välja att bryta en kolonial struktur, det vill säga vår kollektiva förlust av samiskan, kan bli väldigt kostsamt för den individ som tar steget. Det är lättare att bara flyta med strömmen, låta sig assimileras och välja den enkla vägen; att prata svenska. Det har ju alla i det samhälle vi lever i som gemensamt språk. Det är svårt att veta hur man ska göra för att inte föra den tunga bördan vidare utan bara det glädjefyllda med att ha ett till språk, ett språk som är något speciellt och ens alldeles egna. Samtidigt är jag glad att det är just nu som jag har små barn, när vi hela tiden får nya böcker på samiska och det kommer många andra små hjälpmedel som kan underlätta att göra sitt hem till en samisk språkmiljö.

Föga hade jag trott att det här språket skulle spela en så stor roll i mitt liv när jag satt där på språkbadet i Ankarede. Det blev aldrig någon ingenjör av mig, men jag fick samiskan tillbaka. Det kändes viktigare att arbeta med något som verkligen betyder något för mig, som är en del av något större. Mina barn lär sig kanske inte så många fula ord ännu, så som jag gjorde. Men jag minns ännu första gången min dotter ville skapa lite uppmärksamhet genom språket och utbrast paakeravve bajsröv’ när både jag och min far var närvarande. Min far som har just sådan humor (gissa vem som lärde mig de fula ord jag kunde när jag var liten!) hade måttligt svårt att hålla sig för skratt. Och varför skulle hon inte få säga så? Det sades ju på samiska och det är precis vad jag önskar; nämligen att hon också ska skapa ett förhållande till sitt modersmål. Det viktigaste för mig är att vara en dadto (min dotters variant av ordet aehtjie ’pappa’) som har något viktigt att skänka vidare till nästa generation. Samtidigt hoppas jag kunna dra mitt strå till stacken för vår, samernas, gemensamma strävan att låta vår kultur och vårt språk, våra traditioner och vårt liv förnyas och leva vidare in i framtiden. Det är mitt sätt att vara en föregångare och ett exempel för andra att följa, för det är alltid lättare att följa än att bryta ny mark.

Den siste glesbygdsbrevbäraren – en epok slutar

Den sista glesbygdsbrevbäraren pensioneras och postgången till Raukasjö upphör. Som jag förstår det av reportaget får han ingen efterträdare, inte för att det inte finns behov, anledningen är en annan som inte framgår av reportaget, men det brukar vanligtvis heta att det ”inte finns resurser”. Den samhällsservice som fanns i Raukasjö upphör därmed.

Jag vill gärna försöka se saker i ett sammanhang. Det jag tänker på när jag ser det här reportaget är David Jonstads bok Kollaps (länk), där han driver tesen att vårt samhälle nedmonteras och förvinner, vilket är mest synligt i dess ytterkanter (se även Björn Forsbergs utmärkta bok Omställningens tid (länk), http://karnevalforlag.se/bocker/omstallningens-tid). Raukasjö är en tydlig ytterkant i Samhället där Stockholm är centrum, varifrån mycket av beslutandemakten finns koncentrerad.

Att postgången till Raukasjö slutar är riktigt tråkigt. Samtidigt blir det intressant att se vad som växer fram i dess ställe. Människor är lyckligtvis innovativa och kreativa, så det finns plats för det samhällssystem som fanns innan det vi känner idag gjorde sitt intåg, även om det kommer att uppstå i en annan skepnad.

Staarnen bïjre

Jis maahtah daam lohkedh jïh guarkedh: aellieh kommenteerh daaroen gïelesne. Daam tjaalam barre dejtie gieh mijjen gïelem guarkoeh.

Manne sïjhtem dejtie saemide gaarmerdidh guhth leah dan tjarki barkeme dan orre latjkemen åvteste SANKS:en jïh Jiemhten Leeneståvroen gaskoeh. Daenbien Saajla Persson radiosne govlem.  Dïhte dan soe hijvenlaakan tjïelkesti mannasinie vihkeles saemide åadtjodh jeatjabidie saemide båetedh soptesestidh dåeriesmoeri bijre.  Sajla doesteles, jïh soptsesti guktie lij gosse viehkiem syökeme, gukie dah staarnebarkiej satnem dåastohtamme. Vielie soptseste jeatjebh saemieh seamma tsiehkesne goh dïhte orreme.

Goltelh Saajlam daesnie: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6095441

Im leah jïjnjesisidie soptsestamme guktie munnjien daan minngemes orreme tjaktjen gosse dah sjuvnjedh balvh mov aavoem jieliemisnie gaptjeme. Barkoes amma munnjien dillie domti saemine årrodh barre laedtiej siebredahkesne årrodh. Viehkiem gujht åadtjoejim, jïh hijven lea åadtjodh soptsestidh guktie. Sovmem enn buerebe lea munnjien orreme åadtjodh naan saemine soptestidh, jallh giejnie gie guarka guktie lea saemine årrodh. Daan åvteste manne guarkam mannasinie daate maam Jiemhtesne daelie heannede amma vihkeles.

Manne aaj lohkeme maam ÖP:sne tjaalasovveme daan bïjre. Desnie Piere Bergkvist soptseste mannasinie vïhkeles ahte dah mah berkieh staarnine edtjieh maehtedh saemiegujmie barkedh. Dïhte lea tjabreme daan latjkemen åvteste dan åvteste goh  daate dan joekoen vïhkeles aamhtese sutnjien. Piere duasta soptsestidh guktie lea orreme gosse idtji vielie sïjhth jieledh. Manne ikth goltelamme gosse håaloeji jïh sïjhtim barre tjearodh gosse dam govlim guktie.

Lohkh dle daesnie maam Pïere jeahta: http://www.op.se/allmant/jamtland/avtal-for-att-forbattra-halsan-bland-samer

http://www.sprak.umu.se/om-institutionen/nyheter/nyhetsvisning//jag-forskar-for-att-jag-vill-bidra-med-nagot..cid227080

http://www.sprak.umu.se/om-institutionen/nyheter/nyhetsvisning//jag-forskar-for-att-jag-vill-bidra-med-nagot..cid227080

Jag har blivit intervjuad av vår informatör och nu är en artikel om mig med bland institutionens nyheter. Naturligtvis är det något jag måste länka till här.

Löövles aerede

Man löövles daenbien domtoe. Manne leam varki jååktetje iehkeden åarajamme, men idtjim nahkesth. Daan aereden Læjsa lea varki fahkeme, jïh mij deste sjædta lea manne tjoerem varki tjuedtjielidh. Men naemhtie lea… Daenbien edtjem ryöjresjidh mov fealadeæmman båetijen våhkose Edtjem Tråantese jïh dan mænngan Snåasese. Luste badth dïhte sjædta. Daelie kontovresne tjahkan, löövles domtoe barkijidh daenbien. Dïhte gaajhke dovne man bïjre daelie ussjedem.