Bokrecension, Hur jag lärde mig förstå världen av Hans Rosling och Fanny Härgestam

Hade tänkt skriva ett inlägg bara på Facebook om Hans Roslings bok (länk), men eftersom det är risk att det blir ganska långt tror jag det är bättre att göra ett inlägg här, det är ändå ett halvår sedan senaste publicering av innehåll.

Till Julklapp från mina svärföräldrar fick jag Hans Roslings bok, vilken jag genast kastade mig över. Nu några dagar senare är jag igenom den och ska försöka att dela göra ett längre boktips. Med det sagt antar jag att det är givet: jag gillade verkligen boken. Nu är jag ända sedan Bob Laestander introducerade mig för TED-föredrag i allmänhet och Hans Rosling i synnerhet en klar fan av Rosling och hans gärning som forskare och föreläsare. Av den anledningen är det självklart att jag tycker om hans självbiografi, även om det känns som om jag redan läst delar av den.

Boken är ett komplement till den kommande boken Factfulness, som kommer ut om någon månad. Då Factfulness handlar mer om ett faktabaserat förhållningssätt till världen handlar Hur jag lärde mig förstå världen mer om människor som Rosling mötte under sitt liv och de intryck de gjort på honom. Ibland kunde Rosling uppfattas som gå-påig och framfusig, men bilden han målar upp av människor i extrem fattigdom är väldigt positiv, med det menat att han hyser största respekt hur de gör sina val och hur de tacklar svårigheter främst kring sjukdomar och hälsa. Det lyfts fram gång på gång i boken att man måste förstå människors kultur, hur de lever sina liv och varför de gör som de gör. Det är en egenskap alltför få vita svenska män i maktposition äger. Rosling skriver om människor han pratat med och lyfter ibland fram hur han mest suttit och lyssnad vid samtal. Ödmjukhet inför hur människor i andra situationer än ens egen blir hans fotspår. Den kunskapssyn han företräder inrymmer också en respekt för traditionell kunskap: det främsta exemplet torde vara berättelser och kunskap om tillvaratagandet av kassava som främst kvinnor innehar.

Som nämnt hade jag i bra många år följt Rosling som föreläsare, även innan han blev rikskänd i Sverige (har för mig att han slog internationellt först). Jag såg alla hand TED-föredag lyssnade igenom intervjuer och mediaframträdanden där han förekom, såg gapminders videor och lekte med verktygen som visualiserar världens utveckling med hjälp av bubblor (finns här, prova själv). Därmed så var mycket i boken bekant, även om jag fick med mig några nya saker. Som med så många andra experter hade Rosling ett antal käpphästar han försökte hamra in i våra medvetanden gång på gång. Även många av historierna om människor han mött kändes igen, men jag saknade till exempel den om när han mötte Bill Gates för första gången. Rosling berättar i någon intervju jag nu glömt att han ropade i ett fullt rum ”Bill, I need help but I don’t need money”. Bill och Melinda Gates blev goda vänner med den svenske professorn.

Även om det är för sitt sätt att förhålla sig till statistik som han blev mest känd för så är et tydligt att Rosling brann för att förstå siffror OCH människor. Han lyfter gång på gång fram människor som ses på i västvärlden som okunniga, men visar sig vara betydligt mer kunniga inom sina respektive fält än experter i väst. Han går även hårt fram emot faktaresistensen hos befolkningen i till exempel Sverige, USA och andra västländer som helhet och speciellt mot ledare som representerar dem. För det måste vara fråga om en typ av faktaresistens när en grupp människor vägrar att ge upp sin världsbild av väst och de andra, trots att all fakta pekar mot något annat: världen består inte längre av I- och U-länder. Det handlar om ett kontinuum av typer av länder på olika utvecklingsstadier. Den som hört hans föredrag känner igen liknelsen med schimpanserna, som får representera slumpen.  Ställs vi inför en fråga och får tre alternativ har vi 33% chans att svara rätt om vi svarar genom att låta slumpen avgöra, som en schimpans som väljer mellan tre bananer. Lägger vi på vår sk. kunskap om världen när vi svarar på frågor i stil med hur många år kvinnor i världen genomsnitt gått i skola eller hur stor andelen barn som är vaccinerade mot mässlingen polio och röda hund som exempel så svarar vi oftast sämre än om vi bara valt något på måfå. Ett grundligt underkännande av vår så kallade bildning.

Det jag personligen fick med mig mest av från den här boken skildringarna från karriären som forskare och lärare, som kanske är den del där jag såklart själv mest identifierar mig med honom. Efter tiden som läkare i Moçambique doktorerade han och blev slutligen professor på Karolinska inom global hälsa. Han lägger en del vikt i boken på mötena med studenter och hur han brottades med att förändra deras världsbild, vilket var svårt då den cementerats av svensk skola och media. Även synen på forskningsmetodik blir något att inspireras av, då han bevisligen var siffernörd, men lyfter i boken fram betydelsen av etnologi och antropologi när man studerar sjukdomar; perspektiv som ofta framställs som motsatta mot varandra. Medicin och hälsa ligger en bit från mitt eget forskningsområde, men mycket av hantverket känns igen.

Det var någon tid sedan Rosling gick bort, men jag inser att jag saknar honom, trots att det var en person jag inte kände och aldrig träffat, så var han en förebild som forskar och främst som forskare som tog sig an uppgiften att inte bara lära sig om världen, men också att föra ut sin kunskap till en bredare allmänhet och inte bara andra akademiker.

UPPDATERING: Jag hade glömt bort det, men jag hade ett inlägg från 2012 där jag skrev lite mer om Hans Rosling, länkar till det här.

 

http://www.sprak.umu.se/om-institutionen/nyheter/nyhetsvisning//jag-forskar-for-att-jag-vill-bidra-med-nagot..cid227080

http://www.sprak.umu.se/om-institutionen/nyheter/nyhetsvisning//jag-forskar-for-att-jag-vill-bidra-med-nagot..cid227080

Jag har blivit intervjuad av vår informatör och nu är en artikel om mig med bland institutionens nyheter. Naturligtvis är det något jag måste länka till här.

Så bra går det att blogga nu

Referensen till det första inlägget den här månaden, vilket var det första inlägget på många månader är tydlig. Innebörden nu är en annan. Helt plötsligt var det ju kul att skriva. Så pass kul att jag skriver inlägg på inlägg och sparar som utkast. Som jag förstått det ska man definitivt inte publicera ett inlägg en fredag kväll, så det är får vänta till måndag förmiddag. Slutsvamlat om det och vidare till det jag egentligen tänkte skriva om, som också är en uppföljning till förra inlägget med en liknande titel.

Vi hade ju som jag redan skrivit ett snack i doktorandgruppen om att uppdatera profiler och göra sig synlig på hemsidan. Efter det mötet med nämnda snack bestämde jag mig för att göra slag i saken. Så jag har vid det här laget låtit mig intervjuas av vår informatör på institutionen. Den intervjun blir till ett reportage som publiceras inom universitetet. Jag lovade att sprida vidare hur kul det är att intervjuas, så nu gör jag det här om det skulle vara någon av mina doktorandkollegor som läser detta. Det var superkul! Under en intervju får man prata hur mycket man vill om sin forskning och inte som i lunchrummet (då lunchkommittén sammanträder) där vi måste prata om varandras forskning, lågfrekventa idiomatiska uttryck i svenska och andra viktiga saker som hur man på bästa sätt maximerar prolongering.

Förbi sidospåren så kommer jag nu till saken. Saken är den att jag har tänkt vara ego och lägga upp bilder på mig själv. En annan bonus med att bli intervjuad är att någon måste ta bilder på en. De bilderna kan man sedan tigga till sig och till exempel göra som jag. Lägga upp dem på olika communities som Research Gate, Academia.edu och LinktedIn. Dessutom kan jag ju lägga upp dem här på min blogg också så har är de. Fick en härlig djungelbakgrund med på köpet.

Bild: BildBild

En ny riktning

Nu har jag funderat lite på vad jag ska göra med den här bloggen. SKa jag vara helt ärligt var det väl mest för att jag ville prova att blogga som jag startade den här bloggen. Sen vad jag ska blogga om visste jag inte riktigt och när jag tittar tillbaka så har jag väl inte så mycket röd tråd i mina inlägg. Men det är ok, jag kan försöka ha ordning och struktur nån annanstans än här på bloggen.

Som titeln anger så tänker jag mig en lite ny riktning för bloggen. Tänkte skriva lite om livet som doktorand. Nu när jag varit på Umeå universitet och Institutionen för språkstudier i ett halvår kan jag känna att jag börjar bli lite varm i kläderna. Sen var jag på en kurs på HUMlab i veckan där vi fick lite input i att använda sociala medier för vår forskning så varför inte. Det som annars har hänt på senaste är att vi börjat med en läskurs för mig som mina handledare håller. Hittills har vi hållit på i strax över en vecka och har hunnit in på Downward movement (Local Dislocation och Lowering). Vi har redan hunnit diskutera länkninspartikeln i ditransitiver i Kinande (Bantuspråk), the acquisition of unaccusatives in Hebrew och engelska idiom bildade av ditransitiver.

Sen har jag ju lyckats få till en omslagsbild till den här bloggen också. Var på en annan kurs på HUMlab härom veckan där vi lärde oss grundläggande fotoredigering. Det är ju inte så svårt bara man kommer in i det. Nu ska jag skriva något som avslutar inlägget men jag kom inte på något bättre så det får bli så här.