Förvaltningsområden och rättigheter

I det förra inlägget nämnde att jag ska skriva mer om att det är väldigt olika situation beroende på var man bor i landet. Innan jag går in på de administrativa indelningar av vissa kommuner som förvaltningsområden kan vi konstatera att det finns ett samiskt kärnområde där förutsättningarna för att kunna föra över ett samiskt språk till nästa generation i utgångspunkt skulle kunna vara goda. Om man pratar sydsamiska i Umeå, så är förutsättningarna i grunden begränsade. Det finns inga modersmålstalare av sydsamiska i vuxen ålder här. Jämför detta med Krokoms, Härjedalens eller Bergs kommuner i Jämtland där det finns en grupp människor som talar sydsamiska, har vuxit upp med språket och vill föra över det till nästa generation. Vi ser i de kommunerna grundläggande förutsättningar som är avsevärt mycket bättre än de i Umeå, som ligger på den yttersta gränsen det sydsamiska området (vill man dra absoluta gränser skulle Teg vara sydsamiskt område, men inte Tomtebo, eftersom dessa områden ligger på olika sidor om Umeälven).

Med det som bakgrund finns numera en administrativ indelning i av kommuner där vissa ligger i ett förvaltningsområde för samiska. Alla kommuner jag nämnde ovan ligger inom detta område, medan kommuner som Vännäs, Bjurholm, Sundsvall och Stockholm. Det som egentligen skiljer dessa när vi talar om språkrevitalisering och överförandet av samiska till nästa generation är att Lag 2009:724 om nationella minoritetsspråk gäller för kommuner inom förvaltningsområdet. Vad som styrt vilka kommuner som kommit att vara en del av det här området är en frivillig anslutning. Kommunerna shar själva fått uttrycka en vilja att ingå eller har varit tvungna att ansöka om det. Ett motiv till att ingå är ett statsbidrag som utgår till kommunerna som är anslutna till förvaltningsområdet. Statsbidraget är en riktad insats till insatser som stärker språket, men under de fyra år vi haft förvaltningskommuner har utrymmet för vad som är språkstärkande åtgärder varit väldigt omfattande och både det ena och andra har fått kallas språkstärkande åtgärder.

Förutom att ett statsbidrag utgår till kommuner i förvaltningsområdet så ställs också ett antal krav på dessa kommuner kopplat till språkliga rättigheter. Det viktigaste som regleras i nämnda lag för att kunna revitalisera de samiska språken är rätten till förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten organiseras på samiska. Den rätten finns i alla kommuner som är anslutna till förvaltningsområdet för samiska. Nu kommer vi tillbaka till det första jag beskrivit i det här inlägget. Hur gynnsam miljö för språköverföring som finns i en kommun och rätten till förskoleverksamhet på samiska, som är en av grundbultarna i effektiv språköverföring mellan generationer är två helt skilda saker. Vare sig man bor i Umeå eller Krokoms kommun så har man inte mer eller mindre rätt till en fullgod förskoleverksamhet på samiska. När en kommun menar att man inte kan ge förskoleverksamhet på samiska eftersom det finns för få barn, att man inte har tillgång till nog med personal med språkkunskaper så har man valt att de faktiska omständigheterna sätter lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ur spel och den gäller inte längre i den egna kommunen. Det här är inget som gäller bara i Umeå kommun, där jag bor, utan det finns andra kommuner där man väljer att bortse från lagens bestämmelser med hänvisning till att man inte menar sig kunna uppnå lagens krav.

Det här inlägget ger ingen helhetlig bild över hur olika det ser ut i olika delar av landet. Däremot har jag illustrerat hur olika förhållandena kan vara mellan olika kommuner där samma krav ställs av gällande lagstiftning. Det jag gärna vill ta upp i kommande inlägg är hur olika kommuner faktiskt klarar av att ge varierande mängd tid av förskola på samiska och hur kvaliteten kan variera, mycket beroende på hur man organiserar verksamheten och naturligtvis vilka personer man lyckas rekrytera. Det vore också intressant att lyfta fram exempel på det jag beskrev tidigare i inlägget, just hur vidlyftiga ramar som kan finnas för vad som får kallas språkstärkande verksamhet.

Tung kritik mot Sverige och min egen del i det hela – ett lustigt sammanträffande

Den 14 januari fick Sverige tung kritik av Europarådet igen, då  en rapport från Europarådet släpptes. Mycket av kritiken har upprepade gånger kritiserats mot Sverige tidigare. Det som främst pekas på som problematiskt är utbildning på minoritetsspråken. Jag berättar här nedan varför jag håller med och vilka egna erfarenheter jag har av det.

Den 14 januari hände även något annat, som är direkt kopplat till Sveriges åtaganden enligt språkstadgan (som ligger till grund för Europarådets rapport).
Jag lämnade då in de sista kompletteringarna till en överklagan av ett beslut som tagits av Umeå kommun. Beslutet var att avslå en begäran jag lämnat in för mitt barn att åka på intensiva språkinsatser till Suaja maanagierte i Snåsa. Motiveringen till avslaget är att kommunen anser sig uppfylla kraven om att hela eller delar av verksamheten i den förskola där barnet går och att verksamhet på annan ort inte ingår i kommunens verksamhet. Jag är inte enig med kommunen. För det första uppfylls inte kravet att delar av verksamheten är på sydsamiska, då 20% av verksamheten skulle alltså i den bästa av världar gå på samiska, om det inte vore så att hela den övriga miljön på förskolan går fullständigt på svenska. För det andra talar talar samiska som modersmål, men kommunen placerat en andraspråkstalare i förskolan en dag i vecka. Det finns många fler aspekter kring detta, som jag kommer att utveckla på den här plattformen den närmaste tiden, men nu har jag beskrivit kärnan av fallet.

Som förälder till ett barn med samiska som modersmål kan jag inte godta en situation som denna. Det är tydligt att även Europarådets expertkommitté delar min mening, om man ser till rapporten. Det jag valt att göra är dock att vända mig till den sista instans man kan vända sig till i vårt samhälle för att få rätt, en domstol. I det här fallet är det förvaltningsrätten som ska avgöra fallet.

Medan Europarådet kritiserar staten Sverige för brister på systemnivå går jag till en domstol och pekar på samma brister, men i ett enskilt fall i en kommun. Vi får hoppas att det här två sakerna tillsammans kan leda till en förändring till det bättre.

Länkar till nyheterna angående rapporten och slutligen rapporten själv nedan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6067873

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=5938714

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6069683

Klicka för att komma åt SwedenECRML5_en.pdf

Svensk utbildningspolitik

Svensk utbildningspolitik

Om man klickar på titeln på detta inlägg kommer man till ett nyhetsinslag i Sameradion som är det som detta inlägg utgår ifrån. Det är nämligen oerhört svårt att ens med bästa vilja prata om svensk utbildningspolitik i positiva ordalag. Som man kan förstå av titeln är det här ett kritiskt inlägg.Med det sagt kommer vi in på något värre. Svensk utbildningspolitik, urfolksspråk och nationella minoritetsspråk. Kaisa Syrjänen Schaal som är mycket insatt i frågorna har uttalat sig i Sameradion. Hon säger där helt som det är. Det utbildninssystem som erbjuds t.ex. samiska elever har inte förutsättningarna för att de ska få lära sig samiska. Det gäller oavsett vilket samiskt språk det handlar om. Jag satt i Utredningen för finska och sydsamiska språken (SOU 2006:19) , där Kaisa Syrjänen Schaal var huvudsektreterare. Redan där var vi inne på att utbildningsfrågorna måste upp högre på dagordningen. Dock var utredninsdirektivet skrivit mycket tydligt i ordalagen ”ni rör inte utbildningsfrågorna för då….” fast naturligtvis skrivit på byråkratsvenska. Det här var ingalunda första gången utbildningsfrågorna lyfter som centrala sådana av den samiska gruppen. Att läsa Samefolket från och ed 45 år sedan tiden ger snabbt en bild av hur man gång på gång påtalat att frågorna måste lyftas, men utan resultat. Jag saknar för övrigt någon artikel eller rapport som tar tag i hur samerna själva har talat om sin egen utbildningssituation i modern tid.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, att utbildningsfrågorna verkar vara en svår nöt att knäcka. Ingen regering verkar någonsin vilja ta i dem och så fort den kritiseras så svarar man undvikande, precis som Syrjänen Schaal säger att regeringen gör även denna gång.

Med det sagt så kan jag bara instämma i Kaisa Syrjänen Schaals uppmaning. Vässa argumenten och ta upp det med Europarådet. Om det är någon som har koll på när de är här för nästa cykel i övervakning av Sverige och hur man kontaktar dem så får man gärna skriva en kommentar här så kan jag uppdatera inlägget. För oss som bor i Umeå finns möjligheten att träffa Europarådet den 19 dec på Folkets Hus. Instutitionen för språkstudier, det vill säga min egen institution är värd för mötet. Jag fick höra det av min chef via Twitter. Uppdaterar inlägget igen när jag får reda på mer.