Förvaltningsområden och rättigheter

I det förra inlägget nämnde att jag ska skriva mer om att det är väldigt olika situation beroende på var man bor i landet. Innan jag går in på de administrativa indelningar av vissa kommuner som förvaltningsområden kan vi konstatera att det finns ett samiskt kärnområde där förutsättningarna för att kunna föra över ett samiskt språk till nästa generation i utgångspunkt skulle kunna vara goda. Om man pratar sydsamiska i Umeå, så är förutsättningarna i grunden begränsade. Det finns inga modersmålstalare av sydsamiska i vuxen ålder här. Jämför detta med Krokoms, Härjedalens eller Bergs kommuner i Jämtland där det finns en grupp människor som talar sydsamiska, har vuxit upp med språket och vill föra över det till nästa generation. Vi ser i de kommunerna grundläggande förutsättningar som är avsevärt mycket bättre än de i Umeå, som ligger på den yttersta gränsen det sydsamiska området (vill man dra absoluta gränser skulle Teg vara sydsamiskt område, men inte Tomtebo, eftersom dessa områden ligger på olika sidor om Umeälven).

Med det som bakgrund finns numera en administrativ indelning i av kommuner där vissa ligger i ett förvaltningsområde för samiska. Alla kommuner jag nämnde ovan ligger inom detta område, medan kommuner som Vännäs, Bjurholm, Sundsvall och Stockholm. Det som egentligen skiljer dessa när vi talar om språkrevitalisering och överförandet av samiska till nästa generation är att Lag 2009:724 om nationella minoritetsspråk gäller för kommuner inom förvaltningsområdet. Vad som styrt vilka kommuner som kommit att vara en del av det här området är en frivillig anslutning. Kommunerna shar själva fått uttrycka en vilja att ingå eller har varit tvungna att ansöka om det. Ett motiv till att ingå är ett statsbidrag som utgår till kommunerna som är anslutna till förvaltningsområdet. Statsbidraget är en riktad insats till insatser som stärker språket, men under de fyra år vi haft förvaltningskommuner har utrymmet för vad som är språkstärkande åtgärder varit väldigt omfattande och både det ena och andra har fått kallas språkstärkande åtgärder.

Förutom att ett statsbidrag utgår till kommuner i förvaltningsområdet så ställs också ett antal krav på dessa kommuner kopplat till språkliga rättigheter. Det viktigaste som regleras i nämnda lag för att kunna revitalisera de samiska språken är rätten till förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten organiseras på samiska. Den rätten finns i alla kommuner som är anslutna till förvaltningsområdet för samiska. Nu kommer vi tillbaka till det första jag beskrivit i det här inlägget. Hur gynnsam miljö för språköverföring som finns i en kommun och rätten till förskoleverksamhet på samiska, som är en av grundbultarna i effektiv språköverföring mellan generationer är två helt skilda saker. Vare sig man bor i Umeå eller Krokoms kommun så har man inte mer eller mindre rätt till en fullgod förskoleverksamhet på samiska. När en kommun menar att man inte kan ge förskoleverksamhet på samiska eftersom det finns för få barn, att man inte har tillgång till nog med personal med språkkunskaper så har man valt att de faktiska omständigheterna sätter lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ur spel och den gäller inte längre i den egna kommunen. Det här är inget som gäller bara i Umeå kommun, där jag bor, utan det finns andra kommuner där man väljer att bortse från lagens bestämmelser med hänvisning till att man inte menar sig kunna uppnå lagens krav.

Det här inlägget ger ingen helhetlig bild över hur olika det ser ut i olika delar av landet. Däremot har jag illustrerat hur olika förhållandena kan vara mellan olika kommuner där samma krav ställs av gällande lagstiftning. Det jag gärna vill ta upp i kommande inlägg är hur olika kommuner faktiskt klarar av att ge varierande mängd tid av förskola på samiska och hur kvaliteten kan variera, mycket beroende på hur man organiserar verksamheten och naturligtvis vilka personer man lyckas rekrytera. Det vore också intressant att lyfta fram exempel på det jag beskrev tidigare i inlägget, just hur vidlyftiga ramar som kan finnas för vad som får kallas språkstärkande verksamhet.

Om rätten till sitt språk och hur långt man måste gå för att få den

Jag har en sak som ligger mig speciellt varmt om hjärtat, nämligen rätten till det egna språket. Som sydsame som vuxit upp utan att få den rätten tillgodosedd vet jag hur det känns att känna den där saknaden efter något som man tycker att man självklart borde fått  med modersmjölken. I det här inlägget beskriver jag vägen fram till att jag drev ett fall om rätten till sitt språk till domstol och vilka utmaningar vi samiska föräldrar ställs inför. Jag utvecklar det i det här inslaget på Oddasat.

Då jag fått lära mig sydsamiska i vuxen ålder vet jag vilket slit som krävs och hur mycket arbete det är med att lära sig ett främmande(?!) språk. När man sedan blir förälder ställs saken på sin spets. Dessvärre ställs nu min egen generation inför en gigantisk utmaning där våra egna kunskaper ibland inte räcker för att lära våra barn samiska och där vi har svårt att få stöd ifrån det allmänna (kommuner, myndigheter m.m.) för att göra det.

På den plats jag bor, i Umeå, finns det egentligen inga andra talare av sydsamiska, än mindre någon som talar det som modersmål. Det är lite märkligt eftersom det ligger i utkanten av det sydsamiska kärnområdet. I Umeå finns heller ingen organiserad förskola på någon samiska, trots att Umeå kommun har ingått i förvaltningsområdet för samiska sedan 2010. Det tycker jag talar sitt tydliga språk om hur viktig frågan är för kommunen, som för övrigt förra året var Europas kulturhuvudstad.

När jag först skickade in min begäran för mitt barn att få förskola på sydsamiska placerade kommunen en pedagog, med vissa kunskaper i samiska i den aktuella förskolan en dag i veckan. Jag använder uteslutande samiska med mitt barn och jag påpekade då, vid flera tillfällen för kommunen att för att stimulera barnets språkutveckling behövs mer tid med samiskspråkig verksamhet och att barnet får höra samiska av förstaspråkstalare eller andra som är flytande på språket, men kommunen gjorde ingen förändring utan meddelade mig bara att man erbjuder förskola delvis på samiska. Jag begärde då att kommunen bekostar fem resor om året för barnet och medföljande förälder till den samiska förskolan Suaja maanagierte i Snåsa. En sådan insats skulle inte kunna kompensera för att det inte finns förskola på sydsamiska i Umeå, men väl vara ett stort stöd läget är som det är. Den begäran avslogs efter lång tid av beredning av för- och grundskolenämnden i Umeå kommun. Det kommunen menar är fortsatt att man erbjuder förskola delvis på samiska och att verksamhet på en annan ort inte kan ingå i den kommunala verksamheten. Det var då jag valde att överklaga beslutet. Jag har också anmält kommunen, bl.a. till Skolinspektionen. Vad det leder till är för tidigt att säga, men jag är övertygad om att det ska framkomma att man inte får neka någon sin rätt till utbildning på det här sättet. Det måste stå i strid med de lagar vi har och de konventioner Sverige undertecknat. Det verkar ju också som Europarådet menar samma sak, om man läser den rapport som kom ut i förra veckan. I nästa inlägg ska ta upp en sak som Europarådet lyfter. Det är väldigt beroende på var i landet man bor hur mycket eller lite verksamhet som organiseras på samiska och vilken typ av verksamhet det är.

Till sist vill jag lyfta att även om man själv talar samiska i hemmet, så räcker det inte för att ett barn ska kunna lära sig det samiska helt och fullt. Det som behövs är stöd från släkt och vänner, att samiskan används i förskolan och i skolan, att man har tillgång till böcker samiska och mycket annat. Av dessa är dock skolan och förskolan en av de viktigaste arenorna för språköverföring och revitalisering. Det är också där som bristerna är som allra störst i Sverige.

Föregående inlägg i samma ämne

Tung kritik mot Sverige och min egen del i det hela – ett lustigt sammanträffande

Den 14 januari fick Sverige tung kritik av Europarådet igen, då  en rapport från Europarådet släpptes. Mycket av kritiken har upprepade gånger kritiserats mot Sverige tidigare. Det som främst pekas på som problematiskt är utbildning på minoritetsspråken. Jag berättar här nedan varför jag håller med och vilka egna erfarenheter jag har av det.

Den 14 januari hände även något annat, som är direkt kopplat till Sveriges åtaganden enligt språkstadgan (som ligger till grund för Europarådets rapport).
Jag lämnade då in de sista kompletteringarna till en överklagan av ett beslut som tagits av Umeå kommun. Beslutet var att avslå en begäran jag lämnat in för mitt barn att åka på intensiva språkinsatser till Suaja maanagierte i Snåsa. Motiveringen till avslaget är att kommunen anser sig uppfylla kraven om att hela eller delar av verksamheten i den förskola där barnet går och att verksamhet på annan ort inte ingår i kommunens verksamhet. Jag är inte enig med kommunen. För det första uppfylls inte kravet att delar av verksamheten är på sydsamiska, då 20% av verksamheten skulle alltså i den bästa av världar gå på samiska, om det inte vore så att hela den övriga miljön på förskolan går fullständigt på svenska. För det andra talar talar samiska som modersmål, men kommunen placerat en andraspråkstalare i förskolan en dag i vecka. Det finns många fler aspekter kring detta, som jag kommer att utveckla på den här plattformen den närmaste tiden, men nu har jag beskrivit kärnan av fallet.

Som förälder till ett barn med samiska som modersmål kan jag inte godta en situation som denna. Det är tydligt att även Europarådets expertkommitté delar min mening, om man ser till rapporten. Det jag valt att göra är dock att vända mig till den sista instans man kan vända sig till i vårt samhälle för att få rätt, en domstol. I det här fallet är det förvaltningsrätten som ska avgöra fallet.

Medan Europarådet kritiserar staten Sverige för brister på systemnivå går jag till en domstol och pekar på samma brister, men i ett enskilt fall i en kommun. Vi får hoppas att det här två sakerna tillsammans kan leda till en förändring till det bättre.

Länkar till nyheterna angående rapporten och slutligen rapporten själv nedan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6067873

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=185&artikel=5938714

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2327&artikel=6069683

Klicka för att komma åt SwedenECRML5_en.pdf

Samiska ortnamnsskyltar

Hur provocerande kan det vara med ortnamnsskyltar? För någon vecka sedan åkte jag förbi sStrömsund eller på samiska Straejmie (vet tyvärr inte vad ordet eg. betyder på samiska, kan mycket väl vara inlånat från svenska) och upptäckte en välkomstskylt med både sydsamisk och svenska text. Nu ville det sig inte bättre än att man missat en illativändelse på Straejmie vilket gör budskapet lite kryptiskt. Skylten hälsar Strömsund välkommen. Jag fotade skylten och la upp på min bildblogg. Inägget hittar ni  här. Det dröjde inte så länge innan media uppmärksammade mitt inlägg och både Radio Jämtland, Sameradion och Länstidningen (LT) har skrivit om skylten med felskrivningen (Sameradions nyhet, P4 jämtlands inslag, LT:s artikel. På facebook på P4 Jämtlands sida blev debatten bitvis tämligen omfattande och en del åsikter vädrades. De vanliga åsikterna mot samiska skyltar kom så klart fram, dock i en ganska mild ton. Invändningarna mot skyltarna är som vanligt att: 1.  Då borde man skylta på massa andra (större) språk och .. 2. lokal dialekt (i detta fall Jamtska) och 3. I sverige är vi alla storsvenskar och därför också enspråkiga (dvs. svenska räcker). Inte svåra argument att slå hål på. Eftersom sydsamiskan är officiellt minoritetsspråk med det lagliga skydd det innebär och dessutom urfolksspråk som har talats i Strömsund längre än svenska faller samtliga tre argument mot skyltar på sydsamiska. Det var många som också skrev att de tycker det är bra med samiska skyltar. Det är synnerligen glädjande, tycker jag.  Det är lätt att ha åsikter om ortnamn och skyltar. Det har vi mest alilhopa. Personligen tycker jag att det viktiga är att man faktiskt sätter upp sydsamiska skyltar i det sydsamiska kärnområdet och att man dessutom använder samiskan på fler skyltar än bara de blå ortnamnskyltarna. Men det här är bara början. Vi ska börja använda samiskan i ännu fler sammanhang, officiella som inofficiella.

När får vi en samisk Hans Rosling?

En fråga som ofta ställs till mig gäller framtiden för det sydsamiska språket. Jag frågas då och då därför att jag förväntas ha något klokt att säga. Naturligtvis vill jag efter bästa förmåga ge ett bra svar, men jag är inte nöjd med vad jag med säkerhet kan säga. Jag hamnar ofta i något i stil med att ”Det verkar som om fler använder språket.” och ”Jag känner till många som lär sig språket.” Men jag har inte tyngre fakta än mina egna uppskattningar. Det är dessutom svårt att bedöma långsamma förändringsprocesser.

I veckan hade jag ett möte på jobbet där vi diskuterade statistik och talare av samiska samt indikatorer för att mäta dessa. Vi lärde oss att det finns en lite bättre, men inte heltäckande statistik över vilka som pratar samiska i Norge, nämligen statistik över vilka elever som läser det i skolan. Men i övrigt lämnas mycket att önska där också. I Finland registerar man modersmål, men t.ex. samiska som modersmål delas inte in i nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska, så det är inte lätt att få ut klara siffror där heller.

Det är samtidigt lite märkligt att man i Sverige inte vet mer om detta eftersom vi ibland anses som världsmästare i statistik över vår befolkning. Vi var först i världen med att räkna vår befolkning. Det som då kallades tabellverket.

Statistik kan ju ofta låta tråkigt, men när statistiken gäller något som är viktigt för en själv brukar man ändå tycka att det är intressant. Den svenska globalhälsoprofessorn Hans Rosling är en förebild för mig som gjort ett stort jobb för att göra statistiken tillgänglig för fler. Videon i denna länk är en BBC-dokumentär med honom som är väldigt intressant. Den heter The Joy of the Stats.

En länk till ett debattinlägg om samisk statistik finns här

En persons språk

Det här var visserligen ett tag sedan, men det känns som om det fortfarande är relevant. Minnet är från i höstas och fortsätter att poppa upp i huvudet ibland. Jag tänker på Tanja Lorentzsons föreställning ”Mormors svarta ögen” som på ett väldigt bra sätt skildrar en persons saknad av ett språk hon känner sig berövad. Föreställningen kom till Östersund och genom jobbet anordnade vi ett panelsamtal efter det att föreställningen var klar. En förhållandevis god skara av publiken stannade kvar och lyssnade och jag tyckte att det blev ett spännande samtal mellan den samiska situationen och den sverigefinska när båda lever i Sverige. Till saken, det som föreställningen verkligen ger är att den är ett debattinlägg i den pluralistiska debatten som pågår i samhället. Mig stärker den eftersom den understryker att arbetet för att utveckla ett språk och möjliggöra att det kan leva vidare i ett sammanhäng är något som är väldigt starkt rotat i varje enskild individ. När man ser föreställningen som Tanja sätter upp känner man att man naturligtvis från samhället ska ge allt för att hon ska få sitt språk tillbaka bota hennes språkspärrar. Det här är bra att hålla i huvudet när man arbetar med ett språk som talas av kanske 500 personer (+- några hundra) och som kanske i alla fall 500 (gissning) till gärna skulle vilja lära sig. Varje enskild individ räknas.

Det här kanske låter rörigt, men för mig ser det klart ut. Välkommen att fråga mig! Kanske en tanke jag kan släppa för ett tag nu när jag fått den på pränt.

Här är länken till posten Tanja Lorentzon skrivit om oss.

Språkspärr