Om rätten till sitt språk och hur långt man måste gå för att få den

Jag har en sak som ligger mig speciellt varmt om hjärtat, nämligen rätten till det egna språket. Som sydsame som vuxit upp utan att få den rätten tillgodosedd vet jag hur det känns att känna den där saknaden efter något som man tycker att man självklart borde fått  med modersmjölken. I det här inlägget beskriver jag vägen fram till att jag drev ett fall om rätten till sitt språk till domstol och vilka utmaningar vi samiska föräldrar ställs inför. Jag utvecklar det i det här inslaget på Oddasat.

Då jag fått lära mig sydsamiska i vuxen ålder vet jag vilket slit som krävs och hur mycket arbete det är med att lära sig ett främmande(?!) språk. När man sedan blir förälder ställs saken på sin spets. Dessvärre ställs nu min egen generation inför en gigantisk utmaning där våra egna kunskaper ibland inte räcker för att lära våra barn samiska och där vi har svårt att få stöd ifrån det allmänna (kommuner, myndigheter m.m.) för att göra det.

På den plats jag bor, i Umeå, finns det egentligen inga andra talare av sydsamiska, än mindre någon som talar det som modersmål. Det är lite märkligt eftersom det ligger i utkanten av det sydsamiska kärnområdet. I Umeå finns heller ingen organiserad förskola på någon samiska, trots att Umeå kommun har ingått i förvaltningsområdet för samiska sedan 2010. Det tycker jag talar sitt tydliga språk om hur viktig frågan är för kommunen, som för övrigt förra året var Europas kulturhuvudstad.

När jag först skickade in min begäran för mitt barn att få förskola på sydsamiska placerade kommunen en pedagog, med vissa kunskaper i samiska i den aktuella förskolan en dag i veckan. Jag använder uteslutande samiska med mitt barn och jag påpekade då, vid flera tillfällen för kommunen att för att stimulera barnets språkutveckling behövs mer tid med samiskspråkig verksamhet och att barnet får höra samiska av förstaspråkstalare eller andra som är flytande på språket, men kommunen gjorde ingen förändring utan meddelade mig bara att man erbjuder förskola delvis på samiska. Jag begärde då att kommunen bekostar fem resor om året för barnet och medföljande förälder till den samiska förskolan Suaja maanagierte i Snåsa. En sådan insats skulle inte kunna kompensera för att det inte finns förskola på sydsamiska i Umeå, men väl vara ett stort stöd läget är som det är. Den begäran avslogs efter lång tid av beredning av för- och grundskolenämnden i Umeå kommun. Det kommunen menar är fortsatt att man erbjuder förskola delvis på samiska och att verksamhet på en annan ort inte kan ingå i den kommunala verksamheten. Det var då jag valde att överklaga beslutet. Jag har också anmält kommunen, bl.a. till Skolinspektionen. Vad det leder till är för tidigt att säga, men jag är övertygad om att det ska framkomma att man inte får neka någon sin rätt till utbildning på det här sättet. Det måste stå i strid med de lagar vi har och de konventioner Sverige undertecknat. Det verkar ju också som Europarådet menar samma sak, om man läser den rapport som kom ut i förra veckan. I nästa inlägg ska ta upp en sak som Europarådet lyfter. Det är väldigt beroende på var i landet man bor hur mycket eller lite verksamhet som organiseras på samiska och vilken typ av verksamhet det är.

Till sist vill jag lyfta att även om man själv talar samiska i hemmet, så räcker det inte för att ett barn ska kunna lära sig det samiska helt och fullt. Det som behövs är stöd från släkt och vänner, att samiskan används i förskolan och i skolan, att man har tillgång till böcker samiska och mycket annat. Av dessa är dock skolan och förskolan en av de viktigaste arenorna för språköverföring och revitalisering. Det är också där som bristerna är som allra störst i Sverige.

Föregående inlägg i samma ämne

Svensk utbildningspolitik

Svensk utbildningspolitik

Om man klickar på titeln på detta inlägg kommer man till ett nyhetsinslag i Sameradion som är det som detta inlägg utgår ifrån. Det är nämligen oerhört svårt att ens med bästa vilja prata om svensk utbildningspolitik i positiva ordalag. Som man kan förstå av titeln är det här ett kritiskt inlägg.Med det sagt kommer vi in på något värre. Svensk utbildningspolitik, urfolksspråk och nationella minoritetsspråk. Kaisa Syrjänen Schaal som är mycket insatt i frågorna har uttalat sig i Sameradion. Hon säger där helt som det är. Det utbildninssystem som erbjuds t.ex. samiska elever har inte förutsättningarna för att de ska få lära sig samiska. Det gäller oavsett vilket samiskt språk det handlar om. Jag satt i Utredningen för finska och sydsamiska språken (SOU 2006:19) , där Kaisa Syrjänen Schaal var huvudsektreterare. Redan där var vi inne på att utbildningsfrågorna måste upp högre på dagordningen. Dock var utredninsdirektivet skrivit mycket tydligt i ordalagen ”ni rör inte utbildningsfrågorna för då….” fast naturligtvis skrivit på byråkratsvenska. Det här var ingalunda första gången utbildningsfrågorna lyfter som centrala sådana av den samiska gruppen. Att läsa Samefolket från och ed 45 år sedan tiden ger snabbt en bild av hur man gång på gång påtalat att frågorna måste lyftas, men utan resultat. Jag saknar för övrigt någon artikel eller rapport som tar tag i hur samerna själva har talat om sin egen utbildningssituation i modern tid.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, att utbildningsfrågorna verkar vara en svår nöt att knäcka. Ingen regering verkar någonsin vilja ta i dem och så fort den kritiseras så svarar man undvikande, precis som Syrjänen Schaal säger att regeringen gör även denna gång.

Med det sagt så kan jag bara instämma i Kaisa Syrjänen Schaals uppmaning. Vässa argumenten och ta upp det med Europarådet. Om det är någon som har koll på när de är här för nästa cykel i övervakning av Sverige och hur man kontaktar dem så får man gärna skriva en kommentar här så kan jag uppdatera inlägget. För oss som bor i Umeå finns möjligheten att träffa Europarådet den 19 dec på Folkets Hus. Instutitionen för språkstudier, det vill säga min egen institution är värd för mötet. Jag fick höra det av min chef via Twitter. Uppdaterar inlägget igen när jag får reda på mer.

Höstterminen på G

Snart börjar höstterminen och det innebär att det börjar nya kurser i sydsamiska. Det är väl otvetydligt att utbudet av kurser i samiska på universiteten är större än för nio år sedan när jag bestämde mig för att börja läsa sydsamiska på universitetet. Det är för sent att söka kurserna, men ortast är inte alla studieplatser upptagna så man kan nog bara ”hoppa på” en kurs. Det verkar som om det finns kurser på alla nivåer dessutom, men det är olika högskolor och universitet som ger dem. I Levanger på Høyskolen i Nord-Trøndelag går Sørsamisk 1. På Umeå universitet går Sydsamiska B och Sydsamisk introduktionskurs. Det ska bli spännande att se hur många studenter det blir på kurserna.

Som tur är börjar det faktiskt hända, det som vi är många som sagt ett tag.  Det kommer att bli en större arbetsmarknad som öppnas med språkkunskaper. Nu verkar det vara på väg. Sametinget utannoserade nyss två språktjänster, en sydsamisk och en lulesamisk. Dessutom upptäckte jag i förra veckan att flera kommuner t.ex Vilhelmina och Bergs kommuner verkar skriva in att samiska är meriterande (vet inte om de gäller alla jobb), vilket faktiskt innebär att man ställer lika höga krav generellt sett som Sametinget i sina tillsättningar. Samiskan är aldrig där mer än meriterande i andra fall än gällande rena språktjänster.

När får vi en samisk Hans Rosling?

En fråga som ofta ställs till mig gäller framtiden för det sydsamiska språket. Jag frågas då och då därför att jag förväntas ha något klokt att säga. Naturligtvis vill jag efter bästa förmåga ge ett bra svar, men jag är inte nöjd med vad jag med säkerhet kan säga. Jag hamnar ofta i något i stil med att ”Det verkar som om fler använder språket.” och ”Jag känner till många som lär sig språket.” Men jag har inte tyngre fakta än mina egna uppskattningar. Det är dessutom svårt att bedöma långsamma förändringsprocesser.

I veckan hade jag ett möte på jobbet där vi diskuterade statistik och talare av samiska samt indikatorer för att mäta dessa. Vi lärde oss att det finns en lite bättre, men inte heltäckande statistik över vilka som pratar samiska i Norge, nämligen statistik över vilka elever som läser det i skolan. Men i övrigt lämnas mycket att önska där också. I Finland registerar man modersmål, men t.ex. samiska som modersmål delas inte in i nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska, så det är inte lätt att få ut klara siffror där heller.

Det är samtidigt lite märkligt att man i Sverige inte vet mer om detta eftersom vi ibland anses som världsmästare i statistik över vår befolkning. Vi var först i världen med att räkna vår befolkning. Det som då kallades tabellverket.

Statistik kan ju ofta låta tråkigt, men när statistiken gäller något som är viktigt för en själv brukar man ändå tycka att det är intressant. Den svenska globalhälsoprofessorn Hans Rosling är en förebild för mig som gjort ett stort jobb för att göra statistiken tillgänglig för fler. Videon i denna länk är en BBC-dokumentär med honom som är väldigt intressant. Den heter The Joy of the Stats.

En länk till ett debattinlägg om samisk statistik finns här

En persons språk

Det här var visserligen ett tag sedan, men det känns som om det fortfarande är relevant. Minnet är från i höstas och fortsätter att poppa upp i huvudet ibland. Jag tänker på Tanja Lorentzsons föreställning ”Mormors svarta ögen” som på ett väldigt bra sätt skildrar en persons saknad av ett språk hon känner sig berövad. Föreställningen kom till Östersund och genom jobbet anordnade vi ett panelsamtal efter det att föreställningen var klar. En förhållandevis god skara av publiken stannade kvar och lyssnade och jag tyckte att det blev ett spännande samtal mellan den samiska situationen och den sverigefinska när båda lever i Sverige. Till saken, det som föreställningen verkligen ger är att den är ett debattinlägg i den pluralistiska debatten som pågår i samhället. Mig stärker den eftersom den understryker att arbetet för att utveckla ett språk och möjliggöra att det kan leva vidare i ett sammanhäng är något som är väldigt starkt rotat i varje enskild individ. När man ser föreställningen som Tanja sätter upp känner man att man naturligtvis från samhället ska ge allt för att hon ska få sitt språk tillbaka bota hennes språkspärrar. Det här är bra att hålla i huvudet när man arbetar med ett språk som talas av kanske 500 personer (+- några hundra) och som kanske i alla fall 500 (gissning) till gärna skulle vilja lära sig. Varje enskild individ räknas.

Det här kanske låter rörigt, men för mig ser det klart ut. Välkommen att fråga mig! Kanske en tanke jag kan släppa för ett tag nu när jag fått den på pränt.

Här är länken till posten Tanja Lorentzon skrivit om oss.

Språkspärr