Förvaltningsområden och rättigheter

I det förra inlägget nämnde att jag ska skriva mer om att det är väldigt olika situation beroende på var man bor i landet. Innan jag går in på de administrativa indelningar av vissa kommuner som förvaltningsområden kan vi konstatera att det finns ett samiskt kärnområde där förutsättningarna för att kunna föra över ett samiskt språk till nästa generation i utgångspunkt skulle kunna vara goda. Om man pratar sydsamiska i Umeå, så är förutsättningarna i grunden begränsade. Det finns inga modersmålstalare av sydsamiska i vuxen ålder här. Jämför detta med Krokoms, Härjedalens eller Bergs kommuner i Jämtland där det finns en grupp människor som talar sydsamiska, har vuxit upp med språket och vill föra över det till nästa generation. Vi ser i de kommunerna grundläggande förutsättningar som är avsevärt mycket bättre än de i Umeå, som ligger på den yttersta gränsen det sydsamiska området (vill man dra absoluta gränser skulle Teg vara sydsamiskt område, men inte Tomtebo, eftersom dessa områden ligger på olika sidor om Umeälven).

Med det som bakgrund finns numera en administrativ indelning i av kommuner där vissa ligger i ett förvaltningsområde för samiska. Alla kommuner jag nämnde ovan ligger inom detta område, medan kommuner som Vännäs, Bjurholm, Sundsvall och Stockholm. Det som egentligen skiljer dessa när vi talar om språkrevitalisering och överförandet av samiska till nästa generation är att Lag 2009:724 om nationella minoritetsspråk gäller för kommuner inom förvaltningsområdet. Vad som styrt vilka kommuner som kommit att vara en del av det här området är en frivillig anslutning. Kommunerna shar själva fått uttrycka en vilja att ingå eller har varit tvungna att ansöka om det. Ett motiv till att ingå är ett statsbidrag som utgår till kommunerna som är anslutna till förvaltningsområdet. Statsbidraget är en riktad insats till insatser som stärker språket, men under de fyra år vi haft förvaltningskommuner har utrymmet för vad som är språkstärkande åtgärder varit väldigt omfattande och både det ena och andra har fått kallas språkstärkande åtgärder.

Förutom att ett statsbidrag utgår till kommuner i förvaltningsområdet så ställs också ett antal krav på dessa kommuner kopplat till språkliga rättigheter. Det viktigaste som regleras i nämnda lag för att kunna revitalisera de samiska språken är rätten till förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten organiseras på samiska. Den rätten finns i alla kommuner som är anslutna till förvaltningsområdet för samiska. Nu kommer vi tillbaka till det första jag beskrivit i det här inlägget. Hur gynnsam miljö för språköverföring som finns i en kommun och rätten till förskoleverksamhet på samiska, som är en av grundbultarna i effektiv språköverföring mellan generationer är två helt skilda saker. Vare sig man bor i Umeå eller Krokoms kommun så har man inte mer eller mindre rätt till en fullgod förskoleverksamhet på samiska. När en kommun menar att man inte kan ge förskoleverksamhet på samiska eftersom det finns för få barn, att man inte har tillgång till nog med personal med språkkunskaper så har man valt att de faktiska omständigheterna sätter lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ur spel och den gäller inte längre i den egna kommunen. Det här är inget som gäller bara i Umeå kommun, där jag bor, utan det finns andra kommuner där man väljer att bortse från lagens bestämmelser med hänvisning till att man inte menar sig kunna uppnå lagens krav.

Det här inlägget ger ingen helhetlig bild över hur olika det ser ut i olika delar av landet. Däremot har jag illustrerat hur olika förhållandena kan vara mellan olika kommuner där samma krav ställs av gällande lagstiftning. Det jag gärna vill ta upp i kommande inlägg är hur olika kommuner faktiskt klarar av att ge varierande mängd tid av förskola på samiska och hur kvaliteten kan variera, mycket beroende på hur man organiserar verksamheten och naturligtvis vilka personer man lyckas rekrytera. Det vore också intressant att lyfta fram exempel på det jag beskrev tidigare i inlägget, just hur vidlyftiga ramar som kan finnas för vad som får kallas språkstärkande verksamhet.

Om rätten till sitt språk och hur långt man måste gå för att få den

Jag har en sak som ligger mig speciellt varmt om hjärtat, nämligen rätten till det egna språket. Som sydsame som vuxit upp utan att få den rätten tillgodosedd vet jag hur det känns att känna den där saknaden efter något som man tycker att man självklart borde fått  med modersmjölken. I det här inlägget beskriver jag vägen fram till att jag drev ett fall om rätten till sitt språk till domstol och vilka utmaningar vi samiska föräldrar ställs inför. Jag utvecklar det i det här inslaget på Oddasat.

Då jag fått lära mig sydsamiska i vuxen ålder vet jag vilket slit som krävs och hur mycket arbete det är med att lära sig ett främmande(?!) språk. När man sedan blir förälder ställs saken på sin spets. Dessvärre ställs nu min egen generation inför en gigantisk utmaning där våra egna kunskaper ibland inte räcker för att lära våra barn samiska och där vi har svårt att få stöd ifrån det allmänna (kommuner, myndigheter m.m.) för att göra det.

På den plats jag bor, i Umeå, finns det egentligen inga andra talare av sydsamiska, än mindre någon som talar det som modersmål. Det är lite märkligt eftersom det ligger i utkanten av det sydsamiska kärnområdet. I Umeå finns heller ingen organiserad förskola på någon samiska, trots att Umeå kommun har ingått i förvaltningsområdet för samiska sedan 2010. Det tycker jag talar sitt tydliga språk om hur viktig frågan är för kommunen, som för övrigt förra året var Europas kulturhuvudstad.

När jag först skickade in min begäran för mitt barn att få förskola på sydsamiska placerade kommunen en pedagog, med vissa kunskaper i samiska i den aktuella förskolan en dag i veckan. Jag använder uteslutande samiska med mitt barn och jag påpekade då, vid flera tillfällen för kommunen att för att stimulera barnets språkutveckling behövs mer tid med samiskspråkig verksamhet och att barnet får höra samiska av förstaspråkstalare eller andra som är flytande på språket, men kommunen gjorde ingen förändring utan meddelade mig bara att man erbjuder förskola delvis på samiska. Jag begärde då att kommunen bekostar fem resor om året för barnet och medföljande förälder till den samiska förskolan Suaja maanagierte i Snåsa. En sådan insats skulle inte kunna kompensera för att det inte finns förskola på sydsamiska i Umeå, men väl vara ett stort stöd läget är som det är. Den begäran avslogs efter lång tid av beredning av för- och grundskolenämnden i Umeå kommun. Det kommunen menar är fortsatt att man erbjuder förskola delvis på samiska och att verksamhet på en annan ort inte kan ingå i den kommunala verksamheten. Det var då jag valde att överklaga beslutet. Jag har också anmält kommunen, bl.a. till Skolinspektionen. Vad det leder till är för tidigt att säga, men jag är övertygad om att det ska framkomma att man inte får neka någon sin rätt till utbildning på det här sättet. Det måste stå i strid med de lagar vi har och de konventioner Sverige undertecknat. Det verkar ju också som Europarådet menar samma sak, om man läser den rapport som kom ut i förra veckan. I nästa inlägg ska ta upp en sak som Europarådet lyfter. Det är väldigt beroende på var i landet man bor hur mycket eller lite verksamhet som organiseras på samiska och vilken typ av verksamhet det är.

Till sist vill jag lyfta att även om man själv talar samiska i hemmet, så räcker det inte för att ett barn ska kunna lära sig det samiska helt och fullt. Det som behövs är stöd från släkt och vänner, att samiskan används i förskolan och i skolan, att man har tillgång till böcker samiska och mycket annat. Av dessa är dock skolan och förskolan en av de viktigaste arenorna för språköverföring och revitalisering. Det är också där som bristerna är som allra störst i Sverige.

Föregående inlägg i samma ämne